torsdag 10 december 2015

Resrutt genom avgrunderna

Det har varit mycket gloende ut genom fönstret ett tag nu. Och jag har undrat vad det är jag försöker förstå. Tills jag insåg att egentligen är det väl det vanliga - hur ska jag på riktigt få fram just den här berättelsen. Eller snarare, att varje text liksom kräver sin eget sätt att få växa. Det märkliga med Projekt KB är framför allt det att jag förstått (genom idogt fönsterstrirrande) att jag behöver planera.

Att säga det, planera, gör mig fortfarande förvånad. Både över att det är vad jag behöver och över att när jag insåg det så visste jag att det är rätt.

Jag har skrivit tre böcker utan att sätta mig ner och planera utstakad väg. För de ville upptäckas.

Men den här... nej. Det är så andra sorts vändningar, såna vinklar att jag inte kan göra det på känsla. Eller jag har ju. Sjuttio sidor känsla för att hitta vad jag behöver hitta. Men nu luckorna, gapen, avgrundsdjupen gör att resrutten är svår att kartlägga, ja kanske, också berättelsen är en resrutt på något vis i sig själv. Många meta-meta-perspektiv på det här. Så att jag ska planera handlar om att försöka se bättre. Hur rummen fungerar och vad som är vad. Antagligen är det historiska, det riktiga i berättelsen, det som på många sätt fått mig att bli intresserad av idén, just det, som kräver mer karta, mer kompass, mer planering.

Nångång har jag sagt att om jag planerar för mycket så är det som om berättelsen skulle dö. Men jag tar tillbaka det nu. För mina trevare in i planerandet säger mig motsatsen. Kanske också för att jag ändå vet hur det ska sluta. Det visste jag inte med de tre andra böckerna.

I alla fall. Varje text kräver sitt. Sin metod att bli vad den ska. Och jag ska alltså lägga upp en orienteringsbana. Det gör mig också nyfiken. För vad kommer avgrundsdjupen visa sig vara egentligen?


Och här, länk till nummer 10 i Fibul-jul.

6 kommentarer:

Sofia Fritzson sa...

Men vad spännande att den nya berättelsen ändrar din process. Jag planerar alltid annars, men den här gången hann jag inte det utan bara körde och upptäckte på vägen. Ibland är det bara att gilla läget och göra det som krävs för att den ska komma ut :)

Mia Skrifver sa...

Väldigt spännande faktiskt. Medan jag sitter och radar scener och får syn på det där som gör att jag inte kunnat komma vidare. Skönt att se det. Tidslinjen har svajat något fasligt.

Eva-Lisa sa...

Mitt sk "sidoprojekt" var första manuset där jag visste hur det skulle sluta. Men eftersom jag inte visste något om vägen dit, var det lättare att hålla intresset för berättelsen uppe.
Kul att testa nya saker :)

Mia Skrifver sa...

Det har ju oroat mig, planeringstanken, men nej, inte längre. Att skriva det jag gör nu, det skulle inte funka om jag bara trevade på. Eller kanske funka men jag skulle kunna ägna alldeles för mycket tid åt att skriva fel saker och det vill jag inte. Så nu antecknar jag och planerar så tusan.

Pia Widlund sa...

Planering bör finnas men det kan också döda kreativiteten så det gäller att kunna få "flumma" lite också!

Mia Skrifver sa...

Tror inte att det dödar min kreativitet. Tvärtom, tror att jag behöver styra den. Och att jag får betrakta ett större planeringsarbete som just det, första versionen.