lördag 31 december 2016

Året i backspegeln

Alltså 2016. Året som gått. Mycket kul grejer. Som att åka till Spanien och besöka grottorna i Nerja - jag menar - ny romanidé är ju inte fel precis. Och Kalmar var fantastiskt! Alltså att kunna skriva klart romaner är ju inte heller fel liksom. Dessutom då, grädden på moset, pricken på i, guldkanten är ju tredje pris i barnromantävlingen. Att ha ett manus som får pris, ja, det är ju hur perfekt som helst. Och jäkligt bra för självförtroendet.

Men sen har det varit annat. Som har och göra med allt mellan arm och ögon. Vissa bitar har väl lite fixats. Som att jag nu har glasögon. Armen får vi fortsätta att kolla upp. Att vad den håller på med.

Och så är det förstås världen i övrigt där det händer saker. Sånt som gör att man helt enkelt undrar lite över vad 2017 ska bli för ett år.

Ändå, det jag tänker mest på just nu så här på årets sista dag är på sånt som jag gillar. Som humor, med ironi. Som att jag i alla fall ätit plättkaka/pannkakstårta idag. Att mina tjejer är rätt tuffa typer. Katterna är som de är. Och det finns mörk choklad i skåpet. Och böcker att läsa.

Jo. Det ska firas nyår! Vänner på väg. Bubblet kyls. Grevinnan och betjänten på teve. Same procedure as last year. Gott nytt år folks! Snart ska det skrivas igen, det är nyårslöftet.

lördag 24 december 2016

Franck funderar: Lucka 24

Tjugofjärde december.

Då är det julafton. Det är snart dags att dela ut julklappar och läsa knåpiga och nödiga rim. För jag brukar inte rimma så värst annars, men till jul! Då slösas det med eländiga rim. Löööv it. Det har hänt att rimmet är det bästa med alltihop, för att det är så där, liksom, för mycket.

I alla fall. God Jul folks! Fira friskt och vågat. Rimma. Ät mat. Skratta. Kolla på Kalle Anka. Eller vad ni nu brukar pyssla med.





Jag kommer att hålla en liten bloggpaus. Återkommer med en årssummering. Jul på er!

fredag 23 december 2016

Franck funderar: Lucka 23

Tjugotredje december.

Dan före. Dopparedagen. Får ni såna där ramsor, fraser som snurrar i huvudet på er ibland? Som: dan före dan före doppredan (alltså igår). Och så att man vet när det är över: tjugondag knut kastas julen ut. Fast alltså speciellt det där med dan före dopparedan. Hur allt det sista ska fixas då.

Men jag tror att det viktiga med såna där fraser, ramsor som börjar snurra i huvudet på en, att man tar tag i dem. Gör nåt annat med dem än låter dem bli vägen mot vansinne, för de kan ju hålla på så man blir tokig.

Jag har just tänkt att det där ordet, dopparedagen, kommer att bli bra i texten jag ska skriva. Novellen alltså. Vet inte vad det ska betyda i sammanhanget än, men jo, dopparedagen, är ett bra ord.

torsdag 22 december 2016

Franck funderar: Lucka 22

Tjugoandra december.

Och idag börjar släktanstormningen. Och jag vet inte vad andra tycker men själv är jag rätt glad åt just det här med alla släktingar som sak invadera i olika omgångar. För det är julen. Äta, prata och träffa släktingar. Kolla film. Läsa bok. Slarva.

Det är vad jag ser fram emot. Släktslarvet. Medan man gnager på kalkon.

Det är också, för den skrivande, en ypperlig tillställning för att iaktta festmåltider. För det händer ju att man ska skriva sånt. Så hur gör de där kring bordet? Vem gnager och hur?


onsdag 21 december 2016

Franck funderar: Lucka 21

Tjugoförsta december.

Kanske trodde nån att jag tänker dystra tankar så här på årets mörkaste dag. Och då trodde man naturligtvis helt korrekt. Eller dystra är fel uttryckt. Gruvliga är bättre.

För jag tänker på kvinnan i köpcentret. Alltså en alldeles speciell kvinna. Hon hade sår i ansiktet, inte stora sår, nåt litet bara, blond och inte så värst tvättat hår. Kortare än jag. Hon knuffade till mig eller gick in i, eller fasen vet, ramlade mot, rammade. En gång och bad om ursäkt och pratade på om att hå hå, hur gick jag nu så där märkligt och ursäkta ursäkta. Jag fortsatte framåt efter att han nickat, att jo jo, sånt händer, gör nada. Då rammade hon mig en gång till, för att hon nu skulle fråga försäljaren nåt om örhängen i marknadsståndet. Fast först då, be om ursäkt och nämen igen, att hur, att förlåt förlåt och har du några billiga örhängen, va? Jag gick vidare och jorå, ännu en gång skulle hon trampa för nära och ramla mot. Den här gången var det visst ursäkta, och sen, aj du igen, hur är jag nu så, eller nej, kanske det är du som håller på och går in i mig, att varför gör du det?

Och där kunde ju historien slutat för jag hade sett vad jag skulle se och gick min väg och hon följde inte efter.

Men hon har stannat kvar. I skallen på mig. För att hon betedde sig som hon gjorde. Och jag har idéer. Den ena gruvligare än den andra. Novell tror jag. Och hon har inte gott uppsåt. Årets mörkaste ger mig så goda uppslag.

tisdag 20 december 2016

Franck funderar: Lucka 20

Tjugonde december.

Det som jag absolut tyckte att skulle åstadkommas under december, rent av före julafton och som jag tänkt att det kommer inte att gå, jag kommer inte att klara det, jag kommer inte att hinna.

Det kan lika gärna handla om julklappar förstås, att hinna skaffa dem alla och packa in och skriva julrim och sånt. Fast det gör det inte. Eller det gör det också. För jag har alla utom en av dem fixade. Denna sista ska jag ordna med idag.

Allt utom det sista är också klart på det som skulle åstadkommas i december. Alltså manusläsningen. Jag har ett kapitel kvar. Det sista. Jag tror att det mesta sitter som jag vill nu. Jag tror att jag gjort tydligt sådant som lurvade på. Jag tror det faktiskt. Nu ska det avrundas. Sista julklappen. Sista kapitlet.

Det är rätt magiskt att hinna. Jag har nästan inte vågat tänka på hur jag inte hinner. Alltså inte för att någon gett mig en deadline, utan den gav jag mig själv och jag ville fixa det. Ville verkligen.

Men fatta varför jag hinner! Jo, för att jag gillade det jag läste, gillade att läsa, ville läsa vidare, ville inte stryka, bara bygga ut och läsa läsa läsa igenom. Sista kapitlet idag då. Sätter igång. Med en gång.


Nåt du hunnit med före jul som känns så där himla hurra?

måndag 19 december 2016

Franck funderar: Lucka 19

Nittonde december.

Stuff av nöden för skrivandet tänker jag på. Som post it-lappar. Löööv post it-lappar. Och i och för sig andra lappar också. För jisses så mycket lappar jag sprider omkring mig. Lappar över saker att komma ihåg. Lappar över infall att foga in i text. Lapp på lapp och lapplisa. Rena rama lapptekniken är det. Lappar att lappa till med.

Och all denna lapp-fori över lapp skriven igår. För tanke som slog mig om varför något fungerar som det fungerar. Lappricka papprika på det.

söndag 18 december 2016

Franck funderar: Lucka 18

Artonde december.

För att det nu är artonde idag så slås jag av att rätt många finlandssvenskar använder den äldre formen adertonde. Att språk liksom. För jag har ju pysslat med mitt manus och försökt bestämma mig för språkliga egenheter/ålderdomligheter.

Jag använder en del autentiska brev som underlag för brev i boken. De flesta breven är "mina", finns alltså i min ägo, har skrivits av släktingar. Och det är inte så att språket skulle ha förändrats så otroligt mycket att det skulle vara svårt att förstå. Men det finns en del uttryck jag aldrig skulle använda själv, men som jag kan höra hur släktingar har sagt till mig nån gång i barndomen. Sådant har jag velat ha kvar även om jag inte eftersträvar nåt ålderdomligt. Mer har det då handlat om ett sätt hos personer att uttrycka sig på. Plus då formen "vore" som jag också låtit slinka in. För "var" låter i det läget väldigt annorlunda, för modernt. Samtidigt just det där med arton och aderton, att låta vissa finlandssvenska uttryck hänga med.

Å andra sidan, finlandssvenska hit och och svenska dit. Jag har ju också klämt in finska. När man nu har språk att svänga sig med liksom...

lördag 17 december 2016

Franck funderar: Lucka 17

Sjuttonde december.

Ibland när jag kollar mig omkring här hemma och ögonen råkar falla på till exempel en stenskulptur som jag ärvt och som gjorts av min mormorsmors bror, då slår det mig att det är rätt otroligt att ha en sån där stenfigur, typ ministaty i sitt vardagsrum och att denna släkting, Gustaf hette han, har med sina händer då format det hela och här sitter jag och tittar på denna knäböjande kvinna i sten och hur mycket just sånt på något vis påverkar mig.

De där historiska vingslagen. Och det är väl för övrigt ett fantastiskt uttryck, historiska vingslag, för det är ju så det är, det fladdrar, flaxar in något från förr. Tid är så oerhört fascinerande. Hur den går igen. Hur det som hänt påverkar nu.

Som en stenstaty i mitt vardagsrum, som på nåt vis kanske också är början till mitt sprillans nya romanprojekt. Bara för att hon sitter där så stadigt på mitt golv.

Och som vanligt känns det svårt att inte bara kasta sig över det nya projektet, den nya statyn i det här fallet.

fredag 16 december 2016

Franck funderar: Lucka 16

Sextonde december.

När det liksom är lite så där smågrått och småbrunt och minimalt lite vitt där ute och dessutom går vi ju fortfarande mot ännu mindre dagsljus, ja då funderar jag på svart. Bara så här tänker jag: åh vad skönt med svarta kläder (utom när katten lägger sig på dem).

Förutom svart har jag en förkärlek för rött. Inte så att jag har så värst många röda tomteluvor i min samling eller andra klädespersedlar i rött för den delen, men då och då står jag och beundrar röda tröjor och skor och byxor. Och nu är det ju så att jag äger ungefär ett av varje sånt plagg, så det blir inte så värst av att köpa fler för jag klär ju mig ändå helst i svart.

Och jag förstår att mina julfunderingar är märkliga. Men vad kan jag åt väderfärgerna som är smågrå och så där och att de får mig att fundera på svärtan i mitt klädskåp.

torsdag 15 december 2016

Franck funderar: Lucka 15

Femtonde december.

Jo så att, jag planerar ju gärna grejer. Alltså planerar så att jag hinner göra dem i god tid innan deadline. Alltså allra helst så att jag till och med har tid att ändra mig. Planera om. Göra om. Med en viloperiod innan deadline liksom.

För x antal år sedan var jag en av de där som hade julklappar fixade senast i november. (Det lade jag av med i samband med barn ungefär.)

Fast inte alltid planerad. Förstås inte alltid. Jag kan ju också vara rätt spontan. Om det liksom handlar om att inte kunna planera, eller att planer skulle förminska vad det än är frågan om. Att hellre så där förvånat och nyfiket då, kasta sig ut/in.

Men i princip, planerar jag. Att jul är bra på det viset att den liksom i stort planerar sig själv. Man kan bara glida med, skaffa lite stuff och sen i stort sett ägna sig åt att äta.

onsdag 14 december 2016

Franck funderar: Lucka 14

Fjortonde december.

Vissa dagar i december är det som om man bodde i en kryddhylla eller om man är mitt i dofternas utslagstävling. Kanel, kardemumma, saffran, pepparkakor, glögg och stekos. Risgrynsgröt, choklad och nötter. Julstjärnor och plommon. Julgranen. Hyacinter. Och så vidare i all julig julighet.

Och dofter är så mycket minnen, visst är de? Det är möjligt att det ser konstigt ut, men jag går omkring och sniffar in julen. Jag menar det, verkligen, sniffar in julen som värsta doftknarkaren.

tisdag 13 december 2016

Franck funderar: Lucka 13

Trettonde december.

Vad funderar Franck på så här under ljusbärarens dag? Är det lucia som känns angeläget? Eller är det något helt annat. Ja, det är det. Bara så att det råkar vara lucia samtidigt.

Faktiskt så tänker Franck så himla praktiskt idag. Tänker på att det är avslutning på skrivkursen och på att det IMORGON är anmälning till vårens omgång. Så löper tankebanorna. Anmäl er tänker Franck. Gå på kurs med mig. Möt våren skrivande. Och naturligtivs leende! För det är ju så himla kul det där skrivandet och troligen alldeles i synnerhet att få gå på skrivkurs med just mig. Jag lovar att jag är ganska trevlig de flesta dagarna.

Alltså fira lucia idag och anmäl dig imorgon 14.12 kl 18.00 till Arbis skrivkurs som går tisdagar (som vanligt) kl 18-20.30 (som vanligt).

Och om du råkar vara i den otroligt orättvisa situationen att du inte kan ta dig till Åbo på tisdagar, jag brukar försöka lägga upp nån minimal del av skrivövningarna på onsdagar. Det är inte mycket att hurra för men det är mer än inget.

måndag 12 december 2016

Franck funderar: Lucka 12

Tolfte december.

Klart att jag funderar på helgen den här måndagen. Det var litterärt skapande helg (alltså den tvååriga skrivkursen där jag är en av ledarna). Alltså jobb hela helgen. Fantastiskt kul jobb, sånt jobb jag vill jobba med alltså. Så det gjorde jag.

Det som jag tänkte mest på var den där gemenskapen. Alltså, eftersom jag själv gått kursen för himla länge sen och fortfarande kan tänkas hänga med mina egna kursisar så är det så himla fint när jag ser den där gemenskapsgrejen gå igen i den här gruppen också. För det är inte självklart när man slänger ihop 12 tämligen olika människor, som visserligen har skriva gemensamt men livet i övrigt inte direkt, att ska det fungera så krävs det att de alla lite grann tänjer sig och gillar läget.

Och på nåt vis, så här i december när det närmar sig julafton en mängd olika sorters gemenskaper, inte alltid bara enkelt det heller. Utan ibland ganska knepigt att försöka landa rätt med släkterna. Att det gäller att tänja sig och gilla läget.

söndag 11 december 2016

Franck funderar: Lucka 11

Elfte december.

Nu i julvisornas tid försöker jag bestämma mig för om jag tycker extra bra om någon julvisa. Det är svårt. Det är lättare att säga att jag tycker himla illa om att "Jag såg mamma kyssa tomten" och att redan nu när jag skrev det hör jag den eländiga melodin. Vad jag tycker om däremot beror på så mycket annat. För julsånger är ju minnen.

Det är att titta på Madicken och sjunga med i Gläns över sjö och strand. Det är en julfest med Midnatt råder. Det är Nu tändas tusen juleljus då minsta dottern i dagis lämnar de övriga sångarna och hellre vill sitta i min famn. Det är luciasång vid Domkyrkan i Helsingfors. Det är en irländskt, engelskt, amerikanskt och det är ett större antal jullåtar på en spellista som snurrar. Det är en flicka i Spanien som sjunger Feliz Navidad så att det ekar mellan husväggarna.

Det finns så många julsånger. Men kanske kanske, lyssnar jag oftast på Fairytale of New York.

lördag 10 december 2016

Franck funderar: Lucka 10

Tionde december.

Hur ser nöjd ut? Det är när man står så där och putsar bort obefintligt skräp från skjortärmen, samt drar ner dem lite så där fint. Med höjda ögonbryn, så där: sidu sidu! Och ett brett leende. Möjligen avbryts leendet av visslandet som också ska med. Så där skrytsamt nöjd.

Och vad är det att vara så himla nöjd över just nu? Det att jag kom att tänka på att jag liksom tagit mig till tionde december genom en ganska krävande höst. Inte så att jag ropat så himla högt om denna krävande höst, mest har jag låtsats att det regnar. Men nu alltså, tillåter mig att en liten stund vara belåten över att befinna mig i tionde december. Att mycket av det som tyngt är gjort. Inte allt. Men mycket. Ser därför nöjd ut. 

fredag 9 december 2016

Franck funderar: Lucka 9

Nionde december.

Enkla nöjen hörni. Alltså bästa nånsin var när Twin Peaks agent Cooper lärde folk att man ska njuta av de små gåvor man kan ge sig varje dag. Som en kopp kaffe. Fast just nu tänker jag inte på kaffe faktiskt (mycket förvånande och ovanligt). Nej jag tänker på sånt som händer innan morgonkaffet. Som nöjet i att trycka på snooze. Jag är en sån som gärna trycker på snooze. Inte för att jag somnar om, för det gör jag inte. Utan bara för att jag gillar att liksom ligga kvar och fundera och sträcka på mig. Det är  den stund på dagen jag känner mig mest som en katt. Katter trycker ofta på snooze.

torsdag 8 december 2016

Franck funderar: Lucka 8

Åttonde december.

En sån där otrolig lust att läsa om mumintrollen har gripit tag i mig. Och inte liksom läsa bara för mig själv heller. Jag vill läsa högt. Kanske är det för att på julannandag läser jag "Granen" av Tove Jansson högt för hela familjen. Och just nu känns det som om det inte räcker. Att jag vill ha mer mumin. Att jag har inte fått läsa mumin på flera år.

Så. Det ska bli av. Högläsning av mumin. Jag tror att man ska ge efter för sina läsfrestelser.

Finns det nån berättelse som du längtar tillbaka till?

onsdag 7 december 2016

Franck funderar: Lucka 7

Sjunde december.

Som ju framkommit så har jag införskaffat en ny dammsugare. Man kunde tro att det har nåt med julstädning att göra. Men så är det inte. Jag tycker nämligen att julstädning görs som mest och bäst efter jul. Före jul är det ingen idé. Det ska vara granar och folk i huset. Granar barrar och folk är, förlåt folk men det är sant, folk är dammiga.

Det är just alla dessa dammiga folk som ska trampa in och ut ur lägenheten från sisådär 22 december till 2 januari som gör att jag tänker att damm ska vi ha.

Att jul liksom är en stökig högtid, med mycket damm. Och barr. Och man ska unna sig det. Dammet. Barret. Unna sig att inte städa förrän de dammiga avlägsnats.

tisdag 6 december 2016

Franck funderar: Lucka 6

Sjätte december.

En kompis till mig påpekade att den finska självständighetsdagen är en seriös grej. Alltså parader och långa tal, sånt. Plus då slottsbalen och handskakning med presidenten som liksom visas på teve, hur alla skrider in och skakar hand. Ja jisses.

Jag brukar också tänka på att medan mina morföräldar ännu levde så var de och i synnerhet mormor mycket noga med att påpeka att de var födda samma år som republiken Finland, 1917. På något vis har det där flutit ihop för mig. Hur allvarligt det var att fira mormor (och morfars) födelsedagar, för att Finland var lika gammalt. Fick alltså inte glömma, speciellt inte morrmors födelsedag (naturligtvis har jag glömt nån gång...).

Och det är klart, det är ju december. Och minusgrader - märkligt ofta jag tycker det antingen är mycket minus eller spöregn den här dagen, så att man liksom inte blir så sprittande i rörelserna. Vi kan inte gå ut och fira med yviga gester för det är för kallt. Jag tänker mig alltså att all denna paradstämning beror mest på att det för 99 år sedan raska tag skulle självständigas och då hinner man inte invänta vår eller sommar utan får helt enkelt ta det här firandet som det är, utan viftande armar.

I alla fall, med allvarlig blick ska det idag firas självständighet i Finland. Skrid varsamt.

måndag 5 december 2016

Franck funderar: Lucka 5

Femte december.

En sån där present man kan ge sig själv, alltså att man kallar det present när man först öppnar munnen är ju i sig väldigt märkligt. Så här: Igår "gav" jag mig själv (eller hela familjen rent av) en dammsugare. Med tanke på hur otroligt mycket jag äääääälskar att städa (hela familjen älskar städning) så är det ju verkligen en otroligt lämplig "present". Alltså nej! Ibland när jag kallar något för en present borde jag kanske inte prata alls. För jag tycker ju inte om att städa. Jag vill helst inte betala för en dammsugare, jag vill få betalt för att jag jagar dammråttor.

Alltså så här innan jul när jag börjar ge sig julklappar i förväg, det finns liksom saker man kallar gåva och saker som ändå bara kommer att vara plåga. Idag ska jag ge mig själv något annat, en cappuccino.

söndag 4 december 2016

Franck funderar: Lucka 4

Fjärde december.

All denna glögg man ska hälla i sig i december. Eller egentligen börjar jag redan i november. Och ända fram till julafton tycker jag att det är gott. Möjligen lite för sött men ändå, drickbart. Och liksom mysigt. Gillar traditionen liksom. Glöggandet.

Men alltså om jag tittar på det med distans (om jag har någon) så egentligen är jag inte så värst förtjust i varm saft. Ändå. Glögg. Med mandel. För varma, blöta russin fixar jag inte.

Alltså helt enkelt, jul, många märkliga traditioner om man tittar på dem och funderar över vad man håller på med.

lördag 3 december 2016

Franck funderar: lucka 3

Tredje december.

Där jag inte är, tänker jag på. Troligen för att folk publicerar bilder på palmer och eiffeltorn och andra ruiner så tänker jag på att jag inte är bortrest. Att jag allt bra gärna skulle kunna tänka mig att resa nånstans. Till nån stad. Rom kanske. Eller London. Himla många har varit i sådana städer nyss och jag tittar hungrigt på alla bilderna och så tittar jag ut på Åbo och tänker på att jag är väldigt just himla mycket här och inte där. Hur realistiskt allt är när man tittar ut på världen liksom.

Att sånt idag.

fredag 2 december 2016

Franck funderar: lucka 2

Andra december.

Vad gör jag när jag inte gör det jag sagt att jag ska göra? Alltså så här redan andra december känner jag hur prokrastinering kommer att komma farandes som en julklapp redan långt innan julafton, långt innan det finns en tanke på att belöna sig själv så finns idén om att göra det.

Just så här i december börjar jag kolla julfilmer till exempel. Eller gå på x antal julfester.

Men så där i allmänhet tycker jag ju förstås att det finns ett enormt värde i att glo ut genom sitt fönster. Att ha koll på vem som hinkar i sig kaffe i caféet mittemot eller bara liksom går förbi.

Annat som kunde göras är städa skrivbordet. Eller när det riktigt kniper till i prokrastineringskänslan då städar jag vad som helst.

Å andra sidan har jag också tänkt att det var himla länge sen jag var på ett museum (och med länge menar jag kanske en vecka eller två).

Sen kan man alltid läsa in sig på något ämne som man inte ännu just idag vet vad man ska med just den kunskapen till men senare kommer det att visa sig. Sjukdomar till exempel, mycket bra att veta allt om märkliga symptom.

Det finns mycket man kan göra istället. Sånt funderar jag på idag och tvingar mig att ta itu.

torsdag 1 december 2016

Franck funderar: lucka ett

Första december.

Och jag funderar på något som skulle vara svårt att sluta med. Och nu talar jag inte om skriva direkt även om jag förstås skulle hitta på saker och ting även då papper, penna och dator slits ur mina händer.

Nej. Jag tänker så här, en morgon som denna. Lite så där decembermysigt är det ju plötsligt. Med lamporna i alla fönster. Och mina ögon är ändå något trötta, inte sovit så gott i natt. Så vad kan en skumögd författare inte klara sig utan 1:a december?

Är det ens en fråga? Det enda rätta svaret är: kaffe. Eller snarast kaffe-kaffe-kaffe-nu.

Själv då? Nåt du inte klarar dig utan så här första december?




Som du märker, årets julkalender går under beteckningen: Franck funderar.

onsdag 30 november 2016

Lite hetsigt men det måste gå

Jag ska igenom texten under december. Bestämde jag just. Alltså har jag en deadline.

Den där andfåddheten man känner när man bestämt sig för sånt där som när man ska vara klar med något. Lite hetsigt i kroppen och luftrören just nu. Men det ska gå. Jag vill bli klar med det här, så där klar att jag inte längre vet vad som ska göras, inte vet vart jag ska ta vägen med hela texten och behöver lämna den ifrån mig igen.

Alltså, ska jag igenom texten. Inget slappande här. Eller jo. Alltså jag har inte tänkt redigera livet av mig heller, utan det måste göras lugnt så att jag ser det jag behöver se. Därför går det inte att göra så många sidor per dag. Men december, igenom. Bestämt.

tisdag 29 november 2016

För min inre syn

Ålrait. Dags igen. Ny genomläsning. Se hur jag koncentrerat rynkar ögonbrynen, kavlar upp ärmarna, vickar lite på tårna och kör igång. 

För min inre syn snurrar ord: tiden, kropparna, jaget, begären, tydligt-tydligt-tydligt, skulden och skammen, tacksamheten, väder och vind, det där som hände och liksom alltihop.

Ja ja folks! Nu kör vi igenom igen, tröskar på, harvar. Och gläds, allra mest gläds vi, över att testläsaren ställde just den fråga som skulle ställas - att veta att just den frågan väcktes, ja herregud det är sånt man kan bli alldeles vimmelkantig av.

måndag 28 november 2016

Dra åt svångremmen om tiden

Så sitter man i tevefåtöljen en vanlig söndag och det säger kadunk i skallen på en för man kommer på hur man ska dra åt svångremmen på det där man skrev under fredagen. Så det har jag gjort nu, tajtat till tiden, gjort den mer angelägen.

Alltså angelägen så att det finns något de väntar på, ett brev som inte kommer, en jul och var den ska firas, en orsak att begrava sig i arbete eller att försöka hitta andra utvägar för att klara sig, rädda sig undan det man inte vill ska hända. En tid som betyder något, som är lång för att det man vill veta inte får ett svar.

Och bara det lilla jag alltså klämde in nu som gjorde tiden viktig, bara det, fick mig att känna ja ja, det var det här jag behövde, skulle ha här. Så rätt det blev.

Eller för att säga det annorlunda, hybrisen för tillfället, på Topp!

fredag 25 november 2016

Närgångenhet och rätt mycket text

Sedan jag fick tillbaka manuset har det ökat med nästan 10 tusen ord. Det är helt knäppt.

Jag känner mig lätt besatt. Jag vacklar mellan, herregud vad bra och herregud vad håller jag på med. Som vanligt alltså.

Varje gång jag kommer av mig i ett flöde så beror det på att jag måste leta rätt på detaljer, som igår då, underbrallor, för att jag skulle veta att jag föreställde mig dem rätt, när de ligger i en hög. Och idag har jag funderat på närgångenhet. På att vara vulgär. På simstränder och bröst.

Mycket har handlat om hur och vems blickar jag riktar vart. Och att då försöka zooma in så att man ser hur huvudpersonen ser ur någon annans perspektiv. För det är vad jag vill åstadkomma med närgångenheten. Ett visst perspektiv kladdande.

torsdag 24 november 2016

Från käftsmäll till kaffegos

Det här med att skriva in en bit här och en bit där - alltså det är så himla kul. Nu.

Det jag inte tänker på alls är hur det ska vara sen. När jag läser igenom. När det nån ruskig käftsmäll i ett kapitel och i nästa dricker de kaffe och har de lite gosigt. Och troligen är det fel årstid också. Och fel människor. Och fel nåt mer och annat och underligt. Men det tänker jag inte på nu alltså. Inte alls.

I alla fall, det växer och frodas och troligen åt lite nya och besvärligare håll. Kaos när det som bäst liksom. Så vi fortsätter så.

onsdag 23 november 2016

Vissa onsdagar

Vissa onsdagar är riktigt livande. Inte just den här då. Men säkert nån annan onsdag. Någon annans onsdag är säkert riktigt munter.

Jag har besökt tandläkaren däremot. Jag lider inte av tandläkarskräck men jag känner heller ingen speciell kärlek till att besöka tandläkare. Kan bero på kräkreflexen när tandläkaren gräver mig i munnen.

I alla fall. Sen gick jag hem och har knåpat på stipendieansökan. Inte skickat in än, men skrivit den i alla fall. Och även om jag vet att jag gjort - mängder massor tusans - så känner jag mig så där tandläkaruppgiven över att plocka ihop en ansökan. Alltså öm i käften och försök vara pigg och munter när du skriver ihop hur otroligt duktig du är - inte bra kombination. Därför skickas den inte in idag precis.

tisdag 22 november 2016

Allt på en gång - helst

Varför kan man inte fixa allt samtidigt? Tänkte jag.

Alltså det här med att vara ivrig och försöka fixa till lite kludd här och annat kladd där. En himla tur att jag bestämt igår vad jag skulle göra. Och ändå började jag med att fundera på om det faktiskt var det jag ville göra först. Sen skakade jag på mig, ryckte mig i kragen och var man nu kan behöva rycka sig för att göra det som var överenskommet och bestämt och inbokat.

Dessutom är det kanske något av mitt favoritsätt att jobba på. Att inte kronologiskt alls. Bara hoppa omkring som jag behagar. Just nu har jag liksom börjat bakifrån. För att göra det klart där vad som kommer fram och för att på det viset kunna vrida till vad jag behöver innan dess, planterandet alltså.

Snart ska jag få skriva Kalmar. Men inte riktigt än. I alla fall. Jag är så ivrig att oj.


måndag 21 november 2016

När nån läst texten

Saker man vet när man skickar iväg ett manus åt någon annan för att läsa: Det saknas stuff, det är stuff som kan bli bättre.

Saker man hoppas att innerligt inte ska saknas: Frågorna man ställer, att de inte halkat ur mitt i ivern.

Och nu har jag alltså fått svar. Från min läsare.

Låt mig säga så här: Frågorna är på plats. Och stuffet som saknas och kan bli bättre, jorå. Det är väl närmast svaren på de där frågorna. Att jag kan vara tydligare. Tror det var det ledande ordet. Tydlighet. Förtydliga. Tyd ut det som är vagt.

Så det har jag kastat mig in i denna vecka. Raskt har jag skrivit ungefär 2000 ord för att det är så tydligt vad jag ska ta itu med. 

Jag säger bara, att låta någon annan läsa är kreisi magiskt. Det är skitskrämmande också förstås, men feedbacken, jorå. Eller som läsaren sa då ungefär, att det där med att "gå över gränsen, det gör du". Och det kan jag leva med.

torsdag 17 november 2016

Ljus i november

Nåja nåja. Det ljusnar ju. Också i november liksom.

Alltså det är en himla tur att jag har min Kalmarvecka i bakfickan för annars skulle jag känna mig lite novemberhängig. Så där att ge mig glögg och nån lurvig filt och en katt att svepa in mig i.

Men nu har jag ju Kalmarveckan då, i bakfickan, att gräva fram och mysa med. Så jag kan smutta på glöggen och sätta igång och ordna bland tankarna kring det som ska med. Vissa scener har blivit väldigt tydliga. Så där att de liksom skuffar mig i nacken och vill skrivas. Men jag måste fundera lite till ännu, hitta rätt och sen bara få ner det.

I alla fall, ljus i november, bra stuff det.

onsdag 16 november 2016

Använda platsen

Det snackades miljö igår på skrivkursen. Och det är fascinerande hur mycket man kan göra med miljö bara man liksom faktiskt gör något med den.

Så de fick en plats, stranden. Och tre olika personer. En ung flicka som aldrig varit vid just denna strand förut. En fiskare. En rik man med villa vid stranden. Sen skriva då deras perspektiv på just den platsen. Vad ser de, vad ser de inte? Och naturligtvis, gärna, andra sinnen än synsinnet.

För miljö betyder förstås olika beroende på erfarenhet. Det blir, tycker jag, lättare att greppa det om man tänker sig samma plats med olika perspektiv. Hur miljön då har olika villkor för hur den kan användas.

Att miljön betyder något, hoppas jag i alla fall.

tisdag 15 november 2016

Vändpunkternas vändningsnivå

Jag fick en fråga om dramaturgi. Den handlar i och för sig om noveller och vändpunkter. Alltså om man måste ha en sådan.

Och mitt spontana svar är väl att det finns väldigt lite man måste med skrivandet över huvud taget. Oberoende av vad det handlar om. Alltså att man behöver utgå från texten för att fundera på vad som ska och inte ska finnas.

Men sen beror det väl på hur dramatiskt man vill definiera vändpunkt. De kan ju vara små. Allt måste inte handla om att verkligen "vända om" på något vis, ibland kanske vändpunkten bara är ett höjt ögonbryn.

Min huvudpoäng är väl att det finns många sätt att göra dramaturgi på, också i en novell. Det finns också de som försöker spränga dramaturgin, göra annorlunda än förväntningarna alltså, så att det går att skapa överraskning.

Å andra sidan så tror jag att vi släpar omkring på det dramaturgiska, och om det känns som om det saknas en vändpunkt, då kanske den behöver finnas och då får man fundera på hur kan detta gå annorlunda, gå mer fel till exempel så att någon behöver göra en rejäl vändning.

måndag 14 november 2016

Först stuff sen skriva

Hemma igen efter min alldeles otroligt häftiga vecka i Kalmar. Jag tror att november blev lite trevligare, ljusare och allt möjligt av denna något annorlunda resa.

Nu ska jag göra undan det som blivit hängande pga resa och sen får jag ta itu med de sista bitarna i min roman. Det är också bra att låta vissa tankar sjunka in. Som att det finns en grej som inte fungerar alls eftersom det inte längre stämmer för att jag sett platsen och förstår vad jag kan göra med den.

Men först, göra undan stuff.

onsdag 9 november 2016

Från pampig till pampig byggnad


Började dagen med besök i domkyrka. Å jisses. Kantorn var på hugget. Värsta dånande häftigaste mesta tuffaste orgelmusiken dånade genom kyrkan. Det var otroligt mäktigt. 

Och så besökte jag Stagneliusskolan. Blev guidad. Förstod att någon måste ropa något högt med skallade stämma för akustiken där inne... Pampigt alla nivåer. Och så, dörrinskriptionen. Sanningen ska göra eder fria. Well. Behöver man säga mer?

Så jag har fixat det jag packade mig hit för att göra. Jag har mer än jag hoppades. Jag har en stämning och ljuden och hur vinden verkligen inte är någon lätt bris längs Kalmars gator. Å snö från höger också. Förstås. 

Imorrn mot Stockholm. En natt hos brorsan och så hem och vila. Måndag, skriva!

måndag 7 november 2016

Kalmar och tiden som stannat...


Ett mörkt och fuktigt Kalmar igår kväll. Efter en bussfärd där en bussgranne satt och uppdaterade sin fru om det fruktansvärda snökaos som rådde i Kalmar län, norra delen. Jag säger så här: Trumpet snöslask från höger. Otrevligt om man ska gå i sånt. I övrigt var min vinterchock liten.

Och jag är alltså framme i Kalmar och är så uppåt!

Hotellkorridoren gjorde mig på gott humör. Här kan vem som helst vandra, tänkte jag. (Ack så idiotiskt att tänka så.)

Under natten vaknade jag av en smäll. Spöken visste jag. De rev ner tiden (klockan).

Här är jag alltså, i ett hemsökt hotell. Inte helt utsövd men vaken och ivrig. 

fredag 4 november 2016

Efter förskrämt hostande

Jag har sagt nej och jag har sagt jo. Och båda svaren var ungefär lika skrämmande.

Alltså det här med att välja vad man hinner, orkar, kan och så vidare när det handlar om att vara författare, ibland känner jag hur händerna darrar för väljer jag rätt när jag säger nej där och jo här? Ingen aning. Men just nu tycker jag ändå att när jag kan, då väljer jag uppdrag. Sen när det inte går, tja då får jag väl jobba häcken av mig.

Nu säger jag tydligen (ve och fasa) jo till sånt som egentligen skrämmer häcken ur mig. Alltså till det som utmanar mig. För jag tror på att kasta sig ut i något jag inte vet vad det är eller varför.

Och visst ville jag gärna säga jo till det bekanta också - men den här gången blev det inte så.

För jag fick en så spännande fråga. Och efter lite sväljande och förskrämt hostande sa jag att jorå. Och vad det är får jag väl återkomma till senare.

torsdag 3 november 2016

Resivern dämpas inte

På lördagmorgon åker jag. Hörni. Lördagmorgon. Till Kalmar. (Eller Stockholm först, men i alla fall.)

Resivern dämpas inte ens av att jag nyser och snorar. För självklart är jag förkyld. När det är så nära att åka iväg. Då ska man börja snora. Naturligtvis.

Försöker alltså vila mellan packandet och stjälper i mig varma drycker (samt fäller en och annan svordom över snor).

Men alltså! på lördagmorgon!


onsdag 2 november 2016

Felstegen och rättstegen

Jag tror att det var lite historiskt. Och jag borde förstås ha bildbevis. Men jag var väl lite förvånad själv. I alla fall, igår, kursen i Kreativt skrivande på Arbis, det råkade sig så att de där damerna var himla frånvarande på resor och whatnot. Så det var fem män och en kvinna på plats. (Och så jag.) Att det där med att det inte finns killar på såna här skrivkurser, näe, jag vet inte vad ni menar. Eller det är klart jag vet vad ni menar. Men inte i Åbo.

Och det är inte så att jag egentligen tycker att det är särdeles sensationellt eller så. Alltså det viktiga med skrivkurser är inte könsfördelningen. Jag är mer intresserad av åldersspridning och gärna också olika lägen i skrivprocesser och plats i livet så där annars också.

Varför det kan man undra? Jo, jag tror att vi relativt okej med att män då och då skriver om kvinnor och kvinnor då och då skriver om män. Däremot tenderar det att bli litteraturdebatt om man trampar omkring i nån annans ålder, nån annans sociala status, nån annans ras, nån annans sexualitet. Alltså visst muttras det om usel gestaltning av genus också, men det är knepigare att trampa fel i andra kategorier. Bara kolla in de senaste årens debatter i litterära sammanhang om vem som får skriva vad.

Ändå är jag av den tämligen bestämda åsikten att det mest fascinerande med fiktion är att man alltså kan och får sätta sig in i andra perspektiv. Det betyder inte alltid att det blir rätt, men jag tror ju också att erfarenheterna är många och olika och vem sitter egentligen inne med sanningen om vad som är rätt? När får man bli talesperson för rätt sätt att betrakta världen?

I alla fall, himla mycket grabbar igår på kursen. Och dessutom grabbar och en tjej i olika åldrar, olika erfarenheter i livet alltså och det leder till spännande diskussioner. 

tisdag 1 november 2016

Saker man gör när...

Saker man gör när man skickat bort sitt manus:

  • dansar lite med vänstra foten
  • tittar på det stökiga skrivbordet och ser bort igen
  • överväger att gräva fram kappsäcken
  • dansar lite med högra foten
  • suckar över katterna
  • flinar åt katterna
  • tittar på den grå himlen
  • dansar lite mer med vänstra foten
Att för tillfället är det pausfåglar som gäller.

Men på lördag! Båten till Stockholm och på söndag till Kalmar! 

Nu. Lugn.

måndag 31 oktober 2016

Tredje pris för fasen


Och det här med att få tredje pris i en tävling för barnromaner, tja det, mycket fint känns sånt. Att av över 200 bidrag få vara en av dem som får pris! Dessutom kom beskedet exakt i rätt stund. När jag började undra om jag kan nåt alls och dessutom inte mått så himla bra. Just då, ja precis då, när hela jag helst bara vill krypa bort och försvinna, då kom det här beskedet. Ett telefonsamtal. Medan jag stod tillsammans med två kolleger och beställde macka att äta. Och jag fick ju inte säga nåt heller, så jag bet ihop och rusade hem för att tjoa.

I fredags alltså, bokmässan i Helsingfors, som jag inte hade tänkt besöka. Där blev det officiellt och jag är så otroligt glad över det här. 

Det allra finaste var den yngsta i juryn, när hon läste upp sin motivering och talar om att vara tvungen att fortsätta läsa fast det är strömavbrott på landet, att det ändå inte gick att släppa texten. Fatta hur fint det kändes. Så det har jag burit med mig sen i fredags. Hur strömmen går och hur man ändå måste få fortsätta läsa.


Ska snart ut i Åbo för att gå till radion, där de ville prata med mig. Så folks, jag är glad och gladast.

Dessutom är jag alldeles otroligt glad över mina medpristagare och här kan man kolla på oss hela högen. I alla fall, grattis Karin, Malin och Eva. Så otroligt kul ju!

torsdag 27 oktober 2016

Ovanför enter svävar ett finger

Hur kan en textvärld få mig att känna mig så, jag vet inte, hudlös? Alltså som jag samlat mig för att trycka på send.

Så här såg det ut: Jag lyfte fingret, lät det sväva ovanför enter himla länge, så att jag undrade om jag skulle göra det eller inte. Och sen blev jag väl trött eller så och lät det hända. Lät det hända. Tryckte fingret på enter.

Kanske tvekar jag för att jag vet att saker ännu ska göras. Samtidigt behöver jag just nu att nån annan kastar lite getögon på det här. Eller getögon och getögon. Helt otroligt vanliga blå eller bruna eller gröna eller röda ögon funkar fint också. Att nån tittar och säger om det händer nåt - alls.

Så skickat iväg till läsare. Det har jag.

Nu ska jag lägga mig ner och typ hyperventilera.

onsdag 26 oktober 2016

Borde alltså skicka iväg...

Alltså jisses vad det tydligen är svårt att släppa taget om det här! Jag borde ju skicka iväg det åt nån att läsa. Men gör jag det? Har jag tryckt på send?

Det är ju det där att just i det här läget inser jag att det faktiskt är på riktigt, att det handlar om en bok. Att fasen, det var det jag pysslade med när jag satt här och hamrade - skrev nåt ju bara, som tydligen, ja alltså bok. Fast det är ju frågan. Blir det bok? Håller det? Klarade jag det? Kan jag?

Och naturligtvis, när jag kommer in på såna frågor så känns nekningsorden så himla nära. Inom mig viskar det att allt blev bara skit.

Borde antagligen lyssna på mig själv när jag påpekar att Om något känns som om det blev skit då är det antagligen där det verkligt intressanta finns, för skit blir det när du har en bra grej på gång och behöver vaska fram guldet. Det finns där, fel formulerat bara.

Men nej, jag lyssnar sällan på mig själv.

tisdag 25 oktober 2016

Det var det - den här omgången

Well hell. Jag har tagit mig igenom manuset.

Och jag är så förvånad så det där är det enda jag just nu tänker på. Jag har tagit mig igenom manuset. Att sånt en tisdag. Det är en märklig känsla. Mycket mycket märklig.

måndag 24 oktober 2016

Kravla efter

Okej. Och när slutet på riktigt närmar sig... Då börjar jag ta lite fler pauser, tänka lite längre på vissa ord, besluta att jag blir klar imorrn istället.

Alltså det här med att man både vill och inte riktigt vill/vågar bli klar med manuset. För sen... ja sen... ska man ju låta någon annan läsa det man totat ihop och herregud... är det alls värt nåt det här?

Och det är precis vad jag suttit och tänkt, det här är ju helt värdelöst, ingen kommer att se vad jag har gjort för jag har inte lyckats göra det alls. Jag kan lika gärna kasta in handduken och springa. Bränna pappren och döda filen. Aldrig tänka på detta mer. Hur kunde jag tro att jag skulle klara av nåt sånt här?

Att så är det när man närmar sig slutet. Hybrisen har lagt sig och ligger platt eller möjligen under markytan. Och själv vill man kravla efter.


fredag 21 oktober 2016

Fredagsjakten

Blev tvungen att ta en liten paus i redigerandet. Blev tvungen att samla saker. 

Jag kände att nästa idé, alltså nästa roman (herregud) behövde pigga upp mig. Så har samlat. Vet inte ännu varför. Vet inte vad jag ska göra med min skattkista. Men samlar. Ska samla mer, men ville bara börja.

Så det är ett fredagstips. Samla grejer. Bestäm antal själv. Sånt som: samtal, fåglar, skyltar, klockslag, boktitlar, planet, döda politiker och öppna en tidning, välj en mening. Samla liksom. Fundera sen på varför.

Vad kan jag säga om det? Happy hunting!

torsdag 20 oktober 2016

Sanning med modifikation

Dagens mantra är: 20 sidor kvar. Håll ut!

Jag vet inte om det stämmer egentligen. Alltså det är inte precis 20 sidor kvar. Men det känns som en lätt summa att förhålla sig till. Alltså 20 sidor är ingenting. Så det får vara 20 sidor kvar varje dag.

Ja ja, jag lurar mig själv. Eller låtsas att jag lurar mig själv. Strunt samma. Det fungerar. För det får mig att sätta mig ner och harva igenom de där 20 sidorna (varje dag).

Jag tror alltså att det bra att tänka i mindre bitar och inte överväldigas av alltihop på en gång. Om jag tänkte på allt på en gång skulle jag veta att detta ännu kommer slita i mig. Att det här bara är sisådär sjunde varvet igenom, att det är minst sju kvar. Men det vet jag alltså inget om - jag vet bara att det är 20 sidor kvar. Det var det igår också.

onsdag 19 oktober 2016

Redigeringsträsket liksom under ytan betraktat

Redigeringsträsket det är jag i. Mycket tydligt känner jag det. Hur det suger in mig, ner mig. Jag går ner mig i träsket. Och det är ganska kallt det där träskvattnet.

Och det finns så många själar här i träskvattnet. Andra författare, en hel del karaktärer, några politiker och allt för många världsförbättrare. Till höger plaskar en Hemul också, en som ramlade ur båten. Ah, det är gott om folk i träskvattnet. Alla lite lätt blå i skinnet, för kylan ju. Några har legat här länge. Hemingway och såna. De är ganska svullna av vätska eller kanske är det bara uppblåsthet. Vad vet jag om deras himla isbergsteknik. I alla fall, sällskap har man ju. Av både sociala och socialt hjälplösa. Kanske utvecklar jag grodfötter och simhud mellan tårna och tar mig upp till ytan, kväker något om näckrosblad och fluglik. Vad nu grodor kväker om.

Jo. Man blir lite tokig av att redigera. Skit samma om det är eufori eller hopplöshet. Träsk är det i alla fall. Djupt och kallt och mörkt och många grodlik. Kanske nästa vecka är en annan vecka och att jag då ser ytan, kanske kanske. Kvääk, kvääk.

tisdag 18 oktober 2016

En vildsint en

När man kommer fram till ett extra knepigt kapitel reser man sig upp från sin stol och sliter sitt hår. Helst skulle man skrika lite också, men då skulle kanske andra med höstlov i hushållet undra vad som står på och det låter så konstigt när man säger att en viss magister är jobbig att ha att göra med för den vissa magistern är som att umgås med en mina, när som helst har man trampat på fel tråd och magistern blir vansinnig och tar ut det över alla i närheten, inklusive författaren.

Det är vad jag gör idag. Försöker göra vänliga lovar runt magistern. Inte för att det hjälper. Han kommer att rasa över sidorna. Och jag som bara vill ha lite lugn och ro och plocka in lite bokstäver ska plötsligt hålla tungan rätt i käften för annars tar fanskapet över alltihop. Och så kan vi inte ha det.

Nåja. Så farligt är det förstås inte. Bara ett lite knepigare kapitel att skriva igenom alltså.

måndag 17 oktober 2016

Saknar ett år och lite annat smått

Och redigeringen hastar framåt. Det mesta är ganska easy peasy, att föra in de ändringar jag tänkt mig. Ibland är det lite större bitar att rota omkring i. Men mest bara, skriva in redan färdigtänkt. Rätt behagligt alltså.

Jag känner hur den här berättelsen lever med och i mig. Tänker på dem hela tiden, typerna som befolkar detta universum jag skapat. Vet att det finns scener som inte riktigt sitter, som behöver mer klang, vet att det saknas ungefär ett helt år - inget av detta bekymrar mig så värst. För jag vill mest bara få helheten att funka.

Mest handlar det om att få saker och ting att stämma. Röster, reaktioner, platser, händelser, tiden. Och slutet. Jag tvekar ännu över slutet. Mest över att har jag klippt av så att man förstår det jag vill att man ska förstå?

I alla fall, redigeringen går vidare. Det där saknade året får jag skriva efter att jag varit i Kalmar.

fredag 14 oktober 2016

Att Kalmar. Snart

Och nu måste jag ju bara säga att jag har BOKAT resan också! Så Kalmar vecka 45. Och jag är helt till mig av iver.

Dessutom, jag har ju en guide. Det ni! Jag har en svensk författare som helt enkelt ska visa mig runt. Jag tror inte att nån av oss vet vad det betyder än. Men jag är jäkligt nyfiken på det. Lovar att det blir rapporter sen. Vecka 45 alltså. Då ni. Resereportage tror jag. Ungefär.

Och hur mycket behöver jag det här nu? Mängder. Att Kalmar. Snart.

Jag och manuset ska ut och resa

Minns ni att jag sa att jag ska göra en liten resa? Nåja. Den är inte bokad än. För jag försöker bestämma hur många dagar jag a) har råd med b) behöver.

I alla fall så ska jag åka till Kalmar. Alltså andra människor åker till Berlin eller Paris, själv ska jag då på research till Kalmar. För att en del av det jag skriver handlar om Kalmar och trakten omkring. Och jag tror att man ska åka och lukta på platser. Eller hur man nu ska säga det.

Igår satt jag alltså och skickade ut en del mejl också, för att fråga om lite historiskt stuff jag funderar över. Om jag kan få hjälp med det.

Så nu ska jag ta itu med bokandet. Kalmar. Det är väl lite crazy när jag tycker att det känns exotiskt och himla spännande att få åka och lukta på havet vid Kalmar. Men jo, jag tycker det här ska bli så otroligt häftigt. Jag och manuset på resa alltså, för att hitta något, som jag inte är helt säker på vad det är.

torsdag 13 oktober 2016

Ääääkonimisk eller nåt

Och idag funderar jag på pengar. Det är väl det lite lätt knepiga med heltidsförfattandet att för att kunna heltidsförfatta så måste man ha benhård koll på ekonomin. Och med ekonomin menar jag alla tusen uppdrag och stipendier och skatteverket och allt som ska redovisas till fan och hans mormor. Om jag inte redan var lite försiktigt och snyggt (förstås) gråhårig så skulle jag bli det av ekonomin. Pengar och siffror gör mig lätt nervös. Men det gör mig ännu mer nervös att inte ägna tid åt dem så då gör jag det och hoppas på att landa någorlunda rätt.

Utöver ekonomi ska jag gå och träffa en adept och tala text. Very nice det. Mycket najsigare än ekonomi.

Och nu ska jag lämna ekonomin och harva vidare i manuskriptet så att jag blir go och gla innan jag träffar adept.

onsdag 12 oktober 2016

Ökar och minskar i ord

Det både minskar och ökar i ordantal. Strök ett enormt stycke i början. Bort bara. För det var mest: Mia försöker hitta en ingång och hittar för fasen inte ens dörren.

Men skriver till också. Fördjupar, gurglar lite på olika ställen för att nå fram till vad det är som händer där.

Sakta går det. Sakta sakta. Men det går. Och det gör mig gladare.

tisdag 11 oktober 2016

Måste skriva klart det här

NU! Jag har börjat skriva in förändringarna i manuset. Lättnaden över att det är igång i alla fall. Att jag gör det, hur allt annat än är.

Att själva grovjobbet, genomläsningen, infogningarna, tankarna kring vad jag ännu behöver och inte vet - det finns - bara att skriva alltså. Foga ihop och fixa.

Och nu, jag gör det. På allvar. Det får vara hur det vill med allting, jag kan ändå inte låta bli detta. Måste få skriva den här texten klart.

måndag 10 oktober 2016

Sånt jag inte vill titta på

Man kan förstås fråga sig vad som får mig att inte blogga på en vecka. Det kan man göra. Låt mig säga så här, jag mådde inte bra på nåt vis alls. Och det är inte så att det blivit bra än, men jag ska i alla fall blogga lite grann - tänkte jag.

Men lovar inte att jag gör det imorgon, utan det får bero på hur världen liksom ligger.

Fast just nu har jag tänkt på sånt som har med skrivandet att göra. Som att jag tänkt på det där med alla författare som det sägs att har mått skit på olika sätt. Alltså det har varit alkoholen, drogerna, hjärnan i allmänhet och synnerhet och whatnot för de där författarna. Jag funderar på hur de klarat av att fungera, eller inte fungera, men ändå lyckats skriva nån rad. Det är något oerhört imponerande i det. Att ändå kunna skriva. Och jag tänker att jag vet ju varför på nåt vis. För att det är lättare att stänga av, eller för att det lättare att se förbi, eller lättare att se det man inte annars ser medan man skriver. Alltså både se och inte se genom skrivandet.

Jag brukar säga att skriva för mig är ett sätt att se. Men vill nu hävda att skriva också är ett sätt att se något annat än det jag inte vill titta på. Och att det kanske på nåt vis är ännu viktigare.

fredag 30 september 2016

Medan jag hinkar i mig kaffe

Det här blir skrivhelg med femton personer. Utöver det blir det också himla mycket kaffe. Det är åtminstone min erfarenhet, att det brukar bli en hel del kaffe när adrenalinet ska flöda och ledaren ska hållas på topp i flera timmar i sträck.

I övrigt ska jag före det på två möten som handlar om fler skrivhelger. Det är inte så illa det.

Hare gött och mysigt medan jag hinkar i mig kaffe.

onsdag 28 september 2016

Prat och icke prat

Skrivkursen igår. Ah. Ljuvt. Jag kände att jag vaknade till, att jag verkligen verkligen tycker om att göra det där, sätta igång andra att skriva, vrida och vända lite på hur de ska göra det, klämma in nån liten idé om hur det kan göras. För att man behöver ju kunna tekniken lite grann mitt i kaoset.

Igår var det dialog vi talade om. Att dialog kanske är det mest konstruerade i en berättelse. För att man kan liksom inte skriva dialog så som den pratas. I stället skala av och mejsla ut, kort och kraftigt. Och det viktigaste, vad vill du med din dialog?

Sen bland annat den här övningen som jag använt på olika sätt: "Vad sa du?" Poängen är att fundera på reaktionen, hur gör man när man inte hör. Hur agerar, reagerar den som inte hör - vill den höra, vill den inte höra, försöker den fördröja att ge ett svar?

(Och som jag hade en farsa som inte hörde just nåt alls så har jag ganska många varianter på reaktioner, både från honom när han inte hörde och från mig när han inte hörde...)

För dialog är så mycket mer än prat. Allra mest är det icke prat.

tisdag 27 september 2016

Skaka av skallen

Det finns ett ord på finska "mökkihöperö" som är lite som jag känner mig just nu.

På svenska lappsjuka. Men engelskans cabin fever är bättre. Alltså när man vistats på ödslig mark en längre tid och blir liksom ledsen för att brist på sociala kontakter.

Inte för att jag vistats på ödslig mark. Inte för att det varit längre tid heller. Inte för att det är brist på sociala kontakter ens.

Ändå, mökkihöperö, det blir jag då och då av att vara instängd med mig själv mest och vistas antingen i mina egna världar eller läsa andras. Eller de där gångerna som man är på resa och inte riktigt talat med någon och så hittar sig lyckligt babblande i receptionen på ett hotell, i matbutiken eller var fasen som helst för att - kanske - få bekräftelse på att man finns i något sammanhang.

Lyckligtvis är det tisdag och skrivkurs och alltså människor utanför mina väggar. Då brukar det gå om, den här lätt overkliga stämningen. Kanske jag måste gå på en promenad före det också, bara för att skaka av skallen lite grann. Och existera i världen.

måndag 26 september 2016

Mycket stuff och inget fluff

Det är en sådan där vecka igen. Med mycket stuff och inget fluff just alls.

Har därför ägnat dagen åt att förbereda för helgens skrivkurs där 15 personer är anmälda (det blir rätt mäktigt det).

Före helgen är det: vanlig skrivkurs, releasefest för Hannele Mikaela Taivassalos nya bok In transit i Helsingfors, begravning av en f.d. kollega, möte med Monika Fagerholm och möte med rektorn på skolan där jag ska hålla skrivkurs (alltså i Karis).

Så allt. Allt.

Och nånstans ska jag hinna läsa manus också. Men tydligen inte idag. För nu har jag vänt upp och ner på alla skrivövningar och är lite lite trött i skallen.

fredag 23 september 2016

Fredagskänslan lite så där

Fredagskänslan är lite så där. Eller själva fredagskänslan är det väl inte nåt fel på. Det känns att det behövs fredag, otrolig tur att det är det då.

Däremot då, allt det där jag ännu inte riktigt ser, förstår, fått grepp om i manuset. Tynger gör det, som tusan över axlarna vid tanken på allt som saknas.

Ibland undrar jag hur ett manus, brister i det, hur det kan sätta sig så otroligt i kroppen. Att varenda ord och kapitel (ja, kapitel) som saknas blir tomrum i kroppen. Om det gjorde kroppen lättare, men icke, fötterna har närmast fastnat i golvet av allt som tynger över axlarna för att, ja, bara för att det saknas i texten.

Och inget kan lösas med gudar i maskin. Ingen deus ex machina. Suck.

Nä. Jobb. Och jobbigt.

För på nåt vis hoppas jag ändå alltid, att allt ska vara där redan innan jag skrivit det. Dumt så dumt. Och kroppen får dras med eländet.

Ändå. Fredag. Och nästa vecka har det säkert ordnat sig i huvudet på mig bättre än just nu. Fredag alltså. Det tar jag nu.



torsdag 22 september 2016

En titel på fanskapet

Ja ja. Folk åker på bokmässa. Jag låtsas inte om det. Inte alls. Vad är väl en bokmässa när man kan fortsätta läsa klart sitt manus?

Nå. Just nu skulle jag ju faktiskt kunna tänka mig tolv bokmässor på raken bara för att jag läser slutet på det där manuset. Det är inte riktigt så många klappar på axeln medan jag håller på med det. Inte riktigt så tight och mysigt det där slutet. Motorsåg, tänker jag. Eller en slö kniv.

Ändå. Jag plockar varken fram motorsåg eller slö kniv utan låter skräpet hänga kvar. På nåt vis mer rädd för att döda själva grejen just nu, så vågar inte gå fram för hårt utan läser vidare och hoppas på att hitta ett välansat äppelträd med mumsiga kaneläpplen. (Herregud mina jämförelser bådar inte gott, det kommer att bli mos av alltihop - och se, visst slank det med lite äppelpäppel där också, suck.)

Å andra sidan, jag har ju i alla fall en titel. Den är inte det minsta anspråkslös. Tvärtom. Den är ganska pretto. Och kanske ska nån annan i framtiden ta ner mig på jorden, men det är ett senare problem. Jag kör med prettoheten. För herrejöss som det varit fallfrukt kring titelavsaknaden hittills. Men nu. Titel finns. Den består av tre ord, de börjar på följande bokstäver: A F F. Att en titel på fanskapet har jag. (Även om jag inte skriver ut den här än. Fast jag har faktiskt sagt den högt, för blev så glad när den ramlade på plats.)

onsdag 21 september 2016

Händer och tänder i situation

Det var skrivkurs igår. Och deltagarna hade bett mig att tala om: Hur får man något att hända i texten? Alltså den fråga som jag tycker att ställs rätt ofta, hur kommer man förbi transportsträckan, hur hur hur?

Så talade om det. Och det är ju precis vad vi, Finlandsgruppen, talat om i Fantastisk podd också, så där kan man lyssna på det.

Och sen fick de ägna sig åt att skriva om agerande. Alltså att gå in i en situation och hållas där. Mec händer och tänder. Se situationen. Karaktär i situation. Den här karaktären hade hittat en papperslapp med ett ord på som hen visste handlade om hen. Så hur agerar hen då, och än mer hur reagerar hen då?

tisdag 20 september 2016

Stadens vägar


"Stadens vägar Ringlar för den lokalsinnesslöa."

Alltså workshopen igår, med Isol var helt otroligt och skamlöst befriande.

Jag kan inte rita. Och det skulle vi. 

Först ritade vi bokstäver, sen mönster, sen bild och så klippa och förändra mönstret. Efter det fick vi en bokstav för att skriva en text där man använde bokstaven, den behövde inte vara först i meningen utan kunde placeras efter lust. Vilket jag alltså gjorde. Placerade bokstav enligt lust (bokstav R alltså). Och max tre färger fick man använda.

Dessutom sa Isol: tänk inte. Gör bara.

Och det är exakt vad jag brukar säga. För vad det än är som ska dyka upp så kommer det just i den där stunden då man ger blanka tusan i vad resultatet är. Det är inte viktigt. Det viktiga för mig är att något i detta (säger inte vad) handlar om en helt sprillans ny romanidé. Så ny, att jag kan göra usla konstverk med två färger och en bokstav och känna starkt att det händer något!

Alltså värdefullt, och hur häftigt som helst att hänga med kolleger från Fibul, där rätt många verkligen kan rita.

fredag 16 september 2016

Trasig skiva

Jag är en trasig skiva. Oh ja. Det är jag. Säger samma sak åt mig. Troligen åt andra också. Skriver säkert om det här gång på gång.

Men oftast är det för att påminna mig själv. Ibland förstås för att påminna nån annan. Men oftast jag.

Just nu, i redigerandet, högläsandet av manuset, det blir ju helheten jag vill se att funkar och de enskilda scenerna. Alltså att det händer nåt, att det drivs framåt, att sånt.

Samtidigt tänker jag: miljön då! dialog här och här och här. rösten herregud rösten! bikaraktärerna hjälp dem någon. dramaturgi dramaturgi dramaturgi. tiden går eller går den?

Alltså, rätt vad det är blandar jag ihop allting, vill göra allt på en gång, fixa, strama upp och skruva åt tumskruvarna och finlir samtidigt.

Låt mig säga så här, det går inte. Jag kan inte göra alla korrigeringar i en runda då får jag inget grepp om hur det låter och helheten och scenerna. Fast jag vill väldigt gärna befinna mig i finliret, det är väl det som plötsligt får mig att fastna vid en bokstavskombination som jag undrar om jag borde ändra lite former på.

Alltså försöker jag nu igen, igen, igen - påminna mig själv - en omgång i taget. Det försvinner ju inte direkt.

torsdag 15 september 2016

Nyfiken på vad det ska bli

Det slår mig att på måndag ska jag vara i en workshop med Isol. Alltså den argentinska författaren som fick ALMA-priset för några år sedan, närmare bestämt 2013.

Och det här känns ju rätt spännande. Om jag uttrycker det lite försiktigt. Ingen aning om vad det riktigt ska bli, vad som ska hända. Men är nyfiken. Jag får återkomma med rapport.

Om nån annan vill höra henne prata så kan man ta sig till Annegården i Helsingfors 17.9, lördag alltså.

Att nyfiken, ett av svenskans mer spännande ord.

onsdag 14 september 2016

I fotändan ligger katten

När man lägger ifrån sig ett kapitel och tänker, tusan, det där var snyggt. Den känslan. Skulle ha behövt nån i min obefintliga stab komma med champagne precis då.

Men men, jag läste vidare. Och nästa kapitel var inte riktigt lika bra.

Redigeringen går upp och så ner. Som det brukar.

I alla fall, jag är djupt inne i redigerandet och är överhövan rätt så på gott humör över att texten innehåller ungefär vad jag tänkt mig och nån gång lite mer. Jag hade ändå på något vis förväntat mig att det skulle vara betydligt pinsammare, att jag skulle skämmas över alla konstigheter och misstag - det brukar höra till. Men njäe. Ingen särdeles överdriven skam i den här kroppen (och betänk att rätt mycket av det jag skriver om handlar om skam).

Så himla fort går det förstås inte, har läst en tredjedel. Beror på att jag läser rubbet högt. Ligger i min säng och lyssnar på hur det låter, att det liksom flyter och går att läsa. I fotändan ligger katten och lyssnar (inte).

tisdag 13 september 2016

Hösten på riktigt riktigt

Det må vara hur soligt och somrigt som helst, idag börjar hösten liksom på riktigt riktigt. För att min skrivkurs på Arbis kör igång.

Finaste med Arbis skrivkurs är regelbundenheten, att man liksom har hela hösten på sig att experimentera med skrivandet. Och experimentera var ordet. För om något ska provas, något nytt, något infall, då tenderar jag att börja på Arbis med det.

Och allt det här gör att jag som vanligt är så där lite extra ivrig inför att köra igång den här kursen.

Men först ska jag anteckna i manuset, bland annat har jag under natten insett att en bit av det jag läste igår måste få en extra anteckning för det var lite upprepande, lite segt helt enkelt. Och hur kom jag fram till denna anteckningsiver? Jo. Vaknade mitt i natten, tänkte att nej nej, det där måste ju skärpas. Att om jag själv inser (mitt i natten) att jag ju faktiskt hade blivit lite uttråkad, då gäller det att fixa det.

måndag 12 september 2016

Administrativa himlen

Och så är jag tillbaka i redigerandet igen efter allt talande här och där för folk. Så idag får jag hasa omkring i mjukisbrallor och vara just så sunkig som jag känner för. Eller det är ju förstås inte sant, ska på nåt möte. Men en stund får jag låtsas att jag får hasa omkring här och läsa och sånt.

Dessutom måste jag väl först göra mig av med rapporteringen för skolbesöken. Alltid är det nåt på den administrativa himlen.

torsdag 8 september 2016

Fortsätter med ditt och datt

Fortsätter besöka Pargas och fler nior idag.

Igår när jag klev ut ur högstadiet tänkte jag, det var ju ovanligt otungt. En delorsak var ju för att jag liksom inte kollade ordentligt på klockan och så hade tiden gått och ingen sa ens till att hörru, vi har rast. Det tycker jag är lite kul, på nåt konstigt vis. Att ingen stoppar mig.

Nå. Sen kom jag hem. Satte ner mig. Och insåg att jorå, trött.

Medan jag pysslar med det här kan ni då överväga ifall skrivkurs skulle vara nåt. Vid Västra Nylands folkhögskola håller jag igen ett veckoslut 30.9-2.10 och det finns internat att bo på i Karis. Här hittar man mer info. Det var alldeles otroligt kul sist att vara där, och det blir spännande att se vad jag hittar på den här gången, för det vet jag inte ännu. Och jag är rätt nyfiken på det.

onsdag 7 september 2016

Väckarklocksminnet

Nå högstadiet. Idag igen.

På riktigt, om nån sagt hur många gånger jag skulle återvända till högstadiet när jag gick på nian... Jag hade ... inte vet jag vad jag hade gjort, men nåt drastiskt. Nåt överilat. Nåt dramatiskt. Nåt överdrivet.

I alla fall, högstadiet idag och imorgon ska jag prata i.

Och tänkte imorse på hur väckarklockor låter. Alltså att jag plötsligt kunde höra ljudet av väckarklockan när jag skulle till högstadiet (mitt eget). Fast på den tiden klev jag inte alltid upp. Att nån skillnad är det tydligen.

tisdag 6 september 2016

En dag i taget den här veckan

Well folks. En dag i taget den här veckan tror jag blir bäst. Andra veckor kan man ju köra alla dagar på en dag, men den här veckan tänkte jag att nuet kunde vara intressant.

Nuet är att samla ihop stuff för skolbesök från och med imorrn. Alltså det är väl ihopsamlat, men typ så där lägga det i en väska, kolla busstider. Sånt.

Att det är veckans grej, prata för folk, hela tiden. Attans tur att jag tycker att det är kul.

Men att om jag hinner säga så mycket mer den här veckan här, så beror det alltså på att jag pratat mig hes i högstadium och gymnasium.

måndag 5 september 2016

Poetiskt

Till Helsingfors idag. För att dela ut pris i Solveig von Schoultz-tävlingen. Och vill man för övrigt medan man väntar på avslöjandet roa sig på nåt vis, så föreslår jag att man läser lite av von Schoultz poesi. Mycket trevlig upplevelse att göra det.

Nu ska jag kolla att jag tagit med mig texten till talet. 

fredag 2 september 2016

Va står det där?

Och som vanligt har Franck gjort en lista på saker som ska kommas ihåg att göras (märk s-formen här, det ska "göras" som om nån annan än Franck skulle rycka in). Franck gillar ju som bekant listor. Mycket gillar Franck listor. (Och ibland gillar Franck att tala om sig själv som Franck. Det ger en behaglig distans till Franck.)

Men alltså, när Franck antecknar (och nu talar jag om för cirkus två minuter sen): räkn. ordn. Och tittar på listan och undrar, att - va? Va? Jo, då kan man undra om Franck:
a) har problem med minnet
b) inte vill minnas riktigt allt. 
Förhoppningsfullt lutar jag nu åt alternativ b).

För räkn. ordn. betyder att räkningar ska ordnas enligt vad de är och varför de sparats (för skatt mest). Och jag tänker mig att minnesförlusten (den tillfälliga och troligen mycket medvetna) handlar om olust över att ordna räkningar.

Franck känner inte så mycket för siffror.
(Vilket i sig gör mig skräckslagen för nu undrar Franck om Franck borde gå in för att lära sig gilla siffror och skriva om en matematiker eller ekonom i nån kommande roman. Jag ska försöka dämpa Francks infall, kasta till Franck ett ben i form av nån som gillar att räkna till sju men inte längre.)

torsdag 1 september 2016

Det svänger

Jamen det svänger om det. Sa hon när hon läst tjugo nitton sidor. Och passar liksom på att ta ut glädjen i förskott. Gäller att passa på tycker hon. Så länge det svänger.

Jo så att, fort går det ju inte för jag ändrar förstås saker och ting. Tar bort där och lägger till förslag här. Att inte på något vis så att jag känner att det bara skulle vara bokstäver kvar.

Sen också, den stora frågan, kommer nån att förstå? Kommer de att förstå för fort? Gör det något? Och då och då, den lilla lilla frågan, har jag fått med det där jag på något vis undrar över, den där frågan som ställdes då för länge sen, den som är drivkraften även om den inte ska sägas rent ut. Är den med? Och om den är det, hur? Har jag ringat in den med fler frågor? (Troligen.) För det finns så många svar, så många många svar på just den frågan och inget är exakt eller rätt.

Men början är i alla fall där. Det är den. Och svänger om.

onsdag 31 augusti 2016

Varligt med det som är farligt

Dagens råd: Var försiktig med farligheterna. *varnande finger höjt* *pannveck bekymrade*

Vad menar jag med det då? Har jag liksom gått ut och berättat att jag är himla skrockfull, spottar över axlar och strör salt och gör kors här och där?

Kanske det. Kanske inte.

Mest är det väl att vissa saker man är inne och krafsar omkring i när man skriver känns himla ömtåliga, sköra och ibland rent av farliga. Så när jag sitter och redigerar vill jag inte ta bort just det, inte stryka över eller framhäva fel sånt som man ändå kanske mer ska känna än förstå.

Dessutom tror jag överlag att det kan vara bra att gå varsamt fram med sånt som bultar och bränner i en, för ibland fattar man inte riktigt vad det är och hur det är. Därför, peta med mjuka fingrar omkring i (text)världens ömma knölar. Gröna fingrar helst för att det ska växa, använd inte växtgift.

Har jag varit tillräckligt bildligt knoppisk idag? Tror det. Nu ska jag krafsa vidare med fingrarna, de gröna gröna.

tisdag 30 augusti 2016

En pappershög för värld eller kråkor?


Printat. Ska läsa. Kombinationen skräck och iver.
För tänk om det inte finns där, det där som jag inbillat mig? Om det försvann vid printandet. 

Min värsta fas i srivandet är just det här. Att undra över vad jag liksom klämt ihop. Om det går att fixa eller egentligen är kråkmat. 

Så *kavlar upp* ärmar *rättar* till kragen och *sväljer* ljudligt. 

måndag 29 augusti 2016

O ljuva vecka!

Oj oj oj. Kolla kalendern ju! Här, denna vecka, o ljuva vecka. Skrivtid finns! Så nu ska jag in i projektet igen. Visserligen paus hela nästa vecka för då finns ingen skrivtid alls - men man tager vad man haver. Så imorrn kör vi. Redigering folks! Det är dags. Det har vilat. Det ska läsas och gås igenom. Och när det är gjort! När det är Gjort - då ska det vidare till någon annan.

Tänk så uppåt man kan bli av skrivtid.

fredag 26 augusti 2016

Pjäs och plats


Besökte Lappvikens sjukhus igår. För att man kunde gå omkring och lyssna på Radioteaterns pjäser som utgår från autentiska sjukberättelser. Mentalsjukhus alltså, det är nåt speciellt i de väggarna. 



Och ja. Naturligtvis var jag där för att göra research för Projekt KB. Naturligtvis. Men å så trevligt det kändes att jobba när korridorer och trappor stämde med vad jag föreställt mig. Nu fick jag också känslan för platsen. 

Att glad fredag hörni. 

torsdag 25 augusti 2016

Röster och kommande tisdagar

Jag är på väg till Helsingfors och konstens natt. För att bland annat besöka Lappvikens sjukhus och lyssna på det förflutnas röster i korridorerna.

Under tiden, om du bor i Åbo eller närheten och känner att tisdagar borde vikas åt skrivande, då ska du anmäla dig denna torsdag klockan 19. Här ska du anmäla dig. Och det brukar vara bra att vara snabb med anmälningen. Jo, och Arbis-tisdagar är något av min favoritveckodag för just den där kursen ju.

Annars så ser jag väldigt mycket fram emot att få gå i de där sjukhuskorridorerna och lyssna på röster. (Även om det låter lite konstigt när man skriver det, att lyssna på röster i sjukhuskorridoren...)

onsdag 24 augusti 2016

Skriv först

Precis när jag tänkt (ungefär 15 gånger minst) att nä, jag får inte till den här texten om tid och ålder och sånt - då skriver jag den ändå.

Jag vet inte om jag fått till den än. Men jag har en text i alla fall. Något att utgå ifrån. Och det är ju alltid det. Exakt och precis just det. Orsaken till att jag säger åt skrivkursdeltagare (och andra som tvingas höra mig säga det, som bloggläsare) att det är ingen idé att fundera på hur man bäst får fram det ena fina och finurliga i texten förrän man har - text.

Och just nu, när jag äntligen har texten, vågar jag påminna mig själv om det också. Att skriv först. Så får vi se vad där finns sen. Det kan ju ibland hända att man skriver fel och får kasta skiten. Det kan också hända att det blev rätt. Men det först när det är gjort som man kan avgöra det. Så skriv först.

tisdag 23 augusti 2016

Nöter golv och ord

Om någon kollat in här idag hade den sett mig försöka slita ner parketten genom att gå av och an. Dessutom hade den hört mig prata för mig själv. Tänk så kul någon kunde ha haft av att iaktta det. Nu är det bara katterna som tittar frågade på mig.

Jag har alltså trampat omkring rabblandes, i korthet, vad Projekt KB handlar om. Typ pitch av texten.

Jag vet vad det handlar om. Manuset. Men att säga det kort och kraftigt kräver övning (och vandring över golv). Ännu sitter det inte. Det var lättare innan jag hade ett manus. Alltså lättare att påstå vad det handlar om. Nu vet jag mer och då börjar hjärnan hoppa omkring, fundera på om jag borde säga det eller det och hur det och det ska sägas i en pitch.

Två pitchar alltså. Ena säger som det är. Andra har mer selektivt minne. För att huvudpersonen påverkar det andra sättet. Och det där ska jag få till en, tror jag. Kanske.

Att nöter golven och orden. I korthet. Det är ju inte så långa golvsträckor heller.

måndag 22 augusti 2016

Latsidan förtvinar

Måndag och jag är så där matt i kroppen som man blir av att ha varit skärpt och adrenalinstinn hela helgen. I alla fall, det var alldeles otroligt häftigt med skrivkursen och tusan så folk skriver. DET gör mig glad. Jag säger bara, nyfikenhet är en dygd.

Men nu är det ju alltså måndag och nya ryck mot andra höjder. Som att nu ska jag strax rusa iväg och träffa adept och tala text. Glatt ska det vara det också.

Sen ska jag via biblioteket och låna lite Solveig von Schoultz-diktsamlingar för talet som ska skrivas för prisutdelningen som ska gå av stapeln i september.

Jorå, hösten kommer att gå fort på det här viset. Latsidan kommer att förtvina av allt oliggande.

fredag 19 augusti 2016

Höstens första det ena och det andra

Well. Det blir jobb hela helgen. Skrivkurs. Så att.

Ska plocka ihop mina papper och pinnaler. Samt ta det lugnt, för ja alltså, jobb hela helgen. Höstens första skrivkurs är det. Just nu är allt lite höstens första det ena och det andra. Det här med att landa i jobb igen efter sommar är, ja, det är. Jag vet inte riktigt vad det är, bara att det pågår.

Dessutom tror jag att jag bestämde mig igår. Jag ska göra en liten resa. Inte så värst lång, till Sverige bara. För att besök en ort jag använder Projekt KB. Mest för att jag vill, hur ska jag uttrycka det, känna hur det luktar och låter. Nu gäller det att hitta de där dagarna i kalendern som jag kan trycka in en sån resa på. För att jag vill! Återkommer till det när jag vet mer.

torsdag 18 augusti 2016

Höstens första möte

Då har vi bestämt pristagare i Solveig von Schoultz-tävlingen. Och nu är jag ganska trött. Det var alltså dikter det gällde den här omgången. Nu ska jag ännu knåpa ihop talet vid prisutdelningen, fast tror att det gnuggat runt i skallen ett tag ren så behöver bara skriva ner det nästa vecka.

I alla fall, höstens första möte. Ett kul möte.

onsdag 17 augusti 2016

Andras texter

Att läsa nån annans text när man vill skriva på sin egen. Ja, det har sina sidor. Jag vill läsa andras texter, jag behöver få föra den sortens samtal med någon annan.

Och just nu, dessutom då, så himla glad - mitt i regnet och annat som jag funderar på (asylpolitik till exempel och vad läkaren har för telefonnummer) mitt i allt det då - jag läser och blir bara så glad för oj oj oj vad det hänt grejer i texten. Sjumilastövlar har det hänt.

Så det har sina sidor att läsa folks texter, att på nåt vis försöka föra den där diskussionen om hur saker verkar för mig, vad jag tycker att fungerar, hur jag känner inför något, vad jag undrar över och ibland inte riktigt ser ordentligt - och så få läsa på nytt, det omformulerade, när jag ser att karaktären fått, just det, karaktär och jag kan känna hur klibbigt något är. Att ja, det är riktigt okej att vänta med min egen text ett tag, när jag får läsa någon annans och det börjar dunka i mig för att så bra!

tisdag 16 augusti 2016

Det mest rutinaktiga

Rena rutinen här bara. Bokar biljetter till tåg. Förbereder skrivkurs. Och ska ta itu med läsningen av andras texter.

Och det mest rutinaktiga av allt: Vad har jag glömt att göra?

Varför får jag alltid en känsla av att jag glömt något när jag är mitt uppe i hektiska arbetspass? Alltid. Utan undantag.


måndag 15 augusti 2016

En sak i taget

En sak i taget tänker jag. Och det är väl lite så jag funkar när det liksom hopar sig. Ringt ett samtal. Kryssa av på listan. Så till nästa punkt. Kryssa av.

Jag är tämligen systematisk. Och disciplinerad när det gäller att få saker att löpa. Kanske är det därför jag gärna skriver från kaos. Eftersom allt annat är kryssa av på listan så blir skrivandet något annat. Där släpper jag liksom lös och hoppas på att jag kan flyga.

Men just nu ska här stås med fötterna på jorden, eller snarast ligga ner i sängen och läsa texter för det ena och det andra. Andras texter alltså. Hoppla. Lika bra att sätta igång. Många dikter, noveller och romanutkast att ta sig igenom.


fredag 12 augusti 2016

Kunde ju men kan inte

Nåjo. Klart som fasen att det är lite irriterande att jag inte genast kastat mig över redigeringen.

Men först några större administrationsrapporter. Innan de är fixade är det svett, blod och tårar.

Jag kunde förstås ge manuset några minuter, en kvart eller så. Det kunde jag. Jag vill bara bli av med rapporteringsillamåendet först. Allt annat kommer att gå så mycket lättare sen. För att redigera och vara störd på ogjord rapport är inte liksom bästa sinnesstämningen.

Jag har i alla fall gjort en lista över allt jag ska hinna med de kommande veckorna. Bara rapporterna är fixade så blir det roligare att vara jag.

torsdag 11 augusti 2016

Tillbaka vid skrivbordet

Hemma från 10 dagars semester i Spanien.
Trött.
Men lycklig.

Bästa med resan var besöket i droppstensgrottorna i Nerja. Det var som att vandra in i en roman. Eller en romanidé jag kände att väcktes medan jag gick omkring och tittade på formationerna. Som om det fastnat ett och annat där inne, som kan börja leva igen. Jag vet inte alls hur den där romanen ska bli, kände bara att det liksom ramlade över mig, svepte in mig och har legat och pyrt och kommer att fortsätta gro tills jag förstår vad det var jag egentligen såg.

Men före det ska här köras igång med allt annat. Den här veckan får vara lite plocka i ordning, men nästa ska jag på diktmöte i juryn och skriva tal och förbereda x-antal skrivkurser som kör igång, plus handledningssamtal.

Det jag just nu ser mest fram emot är Konstens natt i Helsingfors som jag beslutat mig för att åka till. För att tja, vissa undersökningar behöver göras just då. För projekt KB som jag nu ska börjar jobba om.

Som vanligt blir hösten hektisk med skolbesök och kurser och jury-jobb. Att jo, nu börjar jag blogga igen efter sommarpausen.

lördag 30 juli 2016

Nånslags titeltanke

Mitt i packningen (för att resa till Spanien) hittar jag mig själv vid datorn, sökande vissa ord med symboliskt laddat värde. Bara för att nånslags titelidé dök upp. För projektet.

Letar bland skuggor, fåglar och fredlösa - och har inte hittat det än, men en tanke har jag hittat, något att låta hjärnan jobba med medan jag ligger och slöar i solen.

Nu ska jag packa vidare. Imorrn flyger jag.

måndag 25 juli 2016

Denna vecka ungefär

Denna vecka: jag ska posta (ett annat) manus, som ska läsas. Av andra. (Så jag tänker inte så mycket på det utan det får liksom vara som det är med det.)

Skriva en kolumn. Vet ungefär vad jag vill säga så det blir imorrn. Läsning ska jag tala om. Sommarläsning närmare bestämt och hur det står till med den. Jo jo.

Tvätta, packa etc för på söndag bär det av till Spanien för att på riktigt ha semester, för där kan jag inte jobba, bara vila. Sen när jag kommer hem därifrån har projektet fått vila och då ska jag ta itu med genomskrivningen. Men texten behöver vila nu. Jag behöver vila nu. Så att vi kan träffas sen.

Så folks. Jag kanske bloggar lite grann den närmaste tiden, men tror inte att jag just har nåt klokt att säga, mest bara gääää och blurb. Min semester kommer att göra mig trög och slö och tankefattig därav de uttrycksfulla gäää och blurb. Å andra sidan om jag drabbas av nån klok tanke så kanske jag uppdaterar - annars tror jag mest det blir bilder. Kanske rent av bara på insta. Men man kan ju be att få följa mig där på @miaffen

Sommar indeed på er!

torsdag 21 juli 2016

Korkarna flyger!

Korka champagnen! Tuta i trumpeterna! Det finns. Det där som jag kan jobba med. Manuset. Alldeles helvilt att skriva det ju, manuset!

Mycket återstår, flera genomskrivningar. Men ändå. Det finns. Jag ser. Helheten. Ser dem som befolkar alltihop och har nånslags första försök på slutet. Ett usligt försök, men det finns bitar i det som är användbart.

Sömmar att sy om. Fel färg på tråden. Tyget har knycklat ihop sig. De är säckväv där det ska vara siden. Och siden där det ska vara lump.

Ändå, det jag hade bestämt att skulle göras, skriva ihop utkastet, de lösryckta bitarna, foga dem någorlunda - det är gjort. Done!

Och jag har sagt att man ska fira varje delmål. Så champagne folks! Champagne!



Dessutom! Vi firar genom att lyssna på Fantastisk podd, där jag, Hannele Mikaela Taivassalo och Jenny Wiik talar om alla främlingarna under den fascinerande rubriken Främling vad döljer du för mig? Vi irrar omkring bland det främmande och bekanta. Det ni. Champagne ska gärna avnjutas medan man lyssnar.



Men Manuset! Finns! (Och ska lägga in det där jag redan tänkt på, men sen får det vila lite medan jag semestrar.)

onsdag 20 juli 2016

Det är väl onsdag?

Nästan där. Nästan klar. Ha ha! Klar? Nä nä.

Men alltså jag har nästan en liten mager samling spridda bitar som ska utgöra stommen för nånslags berättelse. Låt oss kalla det kladd. Möjligen råmanus. För det är inte så himla kladdigt. Men det saknas stora bitar. Kanske en tredjedel. Kanske mer.

Och jag skulle inte kalla det så mycket alls om det inte var för att jag gillar den här texten. Gillar den mycket. Om jag bara får till det så kommer det att bli ... ja, bli nåt, verkligen bli nåt extra. Tycker ju jag då.

Det återstår förstås x-antal omgångar att ta sig igenom. Och när jag är klar med det här ska jag åtgärda vissa saker som jag låtit vara för att jag måste vidare, men som jag vet att gnager och skaver om jag låter bli innan jag börjar semestra. Eller semestra och semestra, det finns en del att göra som jag struntat i medan jag varit hårt på gång med att skriva nytt.

Men en annan spännande grej är att jag börja tänka på en ny idé. Eller en halv idé eller en tredjedels idé, i alla fall något annat. Och att det har intresserat mig ett tag, just den texten. Och ny och ny. Det finns något gammalt över den idén, något som jag försökt skriva tidigare men inte riktigt kunde, men som jag tror att liksom lossnat på något vis medan jag hållit på med det här projektet.

En alldeles fenomenal onsdag det här. För det är väl onsdag?

tisdag 19 juli 2016

Så mörkt så mörkt

Så mörkt hade jag väl inte tänkt att det skulle bli. Men tja, man ska väl liksom ner innan man kan kravla sig upp. Talar liksom om det jag skrivit idag. Jag har skrivit om att vara rädd.

Den sortens rädsla som kryper över skinnet. För att man vet vad som väntar, eller snarast, man vet inte, man vet bara att. Rädslan finns i luften, under naglarna, i håret och det farliga har nu fått ett ansikte. Eller egentligen ett av sina ansikten.

Jag har funderat på hur mycket man behöver ha investerat i personen innan den här rädslan ska bli påtaglig. Det jag inte gjort så mycket med är själva handlingen eller platsen än, men det blir i nästa omgång. Överväger om det råkar vara åska i luften. Lite laddat så där.

Att sånt en solig dag. Blandat med lite böner om att räddas.

fredag 15 juli 2016

Krig och pioner

Det blev två dagar skrivpaus, först för att jag måste tänka, sen för att vi igår bandade in fantastik podd i Karis.

Men idag har jag skrivit. En dialog. Om att försöka förstå och få allting att ramla någorlunda i ordning. Dessutom har nån just berättat att huvudpersonen doftar krig och pioner. Utan att förklara vad som menas med det. Får ändå slipa mer på den dialogen, den är mest försök 1 än så länge.

Ah, min stackars förbryllade huvudperson som helst skulle leka struts. Huvudet i sanden. Men så kommer jag då och rycker skallen ur sanden.

I alla fall. Tror att jag nästa vecka ska kunna hävda att jorå så att nu så. Men vi tar det då. 

tisdag 12 juli 2016

Någon klarar sig inte

Så kan det gå. Någon klarar sig inte. Utan går över till andra sidan, viker hädan, kastar veven, slänger in handduken (fast för sent), går vidare, får hembud. Ja, jag hamrade ner det. Jag visste inte om det när jag började men sedan visade det sig att just det här leder till döden.

Dit har jag varit på väg. Det visste jag förstås. Fast jag var lite oklar över vem som ska ge upp andan. Och än mindre vem som ska ha andan ur personen ifråga.

Det känns. Både jobbigt och rätt.

Saker och ting faller på plats. (Och himlar så mycket det kommer att finnas att reda upp.)

måndag 11 juli 2016

Rada bokstäver-måndag

Vissa måndagar radar jag bokstäver snarare än skriver. Detta är en rada bokstäver måndag.

Jag liksom lägger bokstäver och så blir det ord och rent av meningar, till och med många och nånslags stycke och till sist ett kort och konstigt kapitel som jag inte alls vet vad jag gör med. Nå, det kan dö under redigeringen eller så skruvar jag till det när jag förstått vad det handlar om. För det var nåt med relationerna som blev oklart, nåt om hur de skulle relateras till annat, om relationer och utanförskap, om att få vara med och vara på väg bort. Se, jag vet ungefär tanken, men ändå mest bara bokstäver idag. Inte så mycket innehåll.

fredag 8 juli 2016

Förvåningens finger

Very väldigt tydligt att slutet hägrar.

Det är då författarhjärnan passar på att flippa ut. Skriva saker som rubbar cirklarna. Här har jag liksom tänkt att så här och så här och så här. Men så skriver jag och så går det verkligen inte så här utan helt annat blir det.

Ändå. Det har säkert legat och puttrat där nånstans. Och nu är det där då. Det får väl stå, tills jag vet om det faktiskt är sant. För tja, två typer fick ihop det, och med ihop det, menar jag typ all the way, utan att jag medvetet planerat för nåt sånt. Fast troligen omedvetet. De var liksom dömda till det på nåt vis.

Att sånt. Att förvåningens finger.

Och medan jag harvar på kan ni lyssna på Fantastisk podd. Handlar om världsbygge och metafysik. Allt från Stockholmarna. Det ni.

torsdag 7 juli 2016

Rumsfixet

Smärtfriaste fixandet av rum någonsin. Både det rum jag precis skrev om och det rum vi håller på att få färdigt här hemma.

I rummet här hemma får vi slänga på färgen. Den enda som saknar tapeterna är naturligtvis den ena av katterna, hon som roat sig med att rusa upp längs dörrkarmar och hasa ner längs tapeten. Nu var det slut med det.

I rummet jag precis skrivit om har en replik yttrats, något som får huvudpersonen att våga släppa greppet om det hon hållit så hårt om. I alla fall släppa in vissa saker. Hon växer liksom. Det är rätt skönt. För det betyder att jag närmar mig slutet. Alla rum liksom målade snart.