tisdag 5 januari 2016

Det öronbedövande larmet

Da feeling när jag hittar fakta som stämmer med vad jag ändå nästan skrivit. Egentligen skulle jag kolla ett årtal, men sen hittade jag ett hus. Som i och för sig inte finns längre. Men fanns.

Alla de där detaljerna om vad huset varit, hur det använts. Alltså verkligen detaljrik information som jag behövde. Insåg till exempel att jag gjort en matsalsscen alldeles för tyst. För hur skulle man kunna fylla en matsal med folk och göra den till endast lite försiktigt porslinsslammer? Hur dumt som helst. Ljudnivån ska skruvas upp. Och en annan scen som jag lite slarvade mig igenom, för den hittade jag tips om i vilken ordning saker gjordes och också där, kaotiskt tror jag.

Lite så att jag tänkte att jag tydligen glömt att jag skrev om människor, att hur de låter i synnerhet innan nån form av disciplin funnit fäste. Både vuxna och barn. Tror bestämt att barnen ska få en våldsam lek att ägna sig åt. Ah. Det ska bli fint att få skriva om det här.

3 kommentarer:

Skriviver sa...

Haha, visst är det konstigt att man kan glömma bort sådana där saker som att människor självklart låter - just när man skriver. Härligt att det kom till dig!

skrivalasaleva sa...

Fint att du kom på det. Ljuden är ju så viktiga. Tyvärr glömmer jag nog också det ibland. Får försöka vara lite extra uppmärksam på "alla" ljud nu för att se vilka som tillhör, och tillför något till, berättelsen :)

Mia Skrifver sa...

Skriviver: Glömma och också lite strunta i det mitt i skrivfasen när jag inte hinner tänka så noga för nästa mening vill också skrivas.

Skrivalasaleva: Jo, det är ju sånt man liksom kollar efteråt, att allt sitter där det ska så just nu har jag väl mest antecknat det bara, att höj ljudet.