torsdag 14 januari 2016

Var slutar berättelsen?

Var slutar egentligen en berättelse? Den lilla frågan.

Eller kanske jag egentligen undrar hur?

Vad jag än undrar över slutet så är det mycket. Alltså inte så att jag funderar på vad det är jag vill förmedla på slutet. Känsla förstås. Förändring självklart. Överraskning hell yeah. Allt det som ska finnas i ett slut. Jag undrar mer över det konkreta. Alltså sluta vid vilken dörr ungefär. För det finns många dörrar. Många många dörrar.

Jag tror att jag på nåt plan alltid bävar inför slutet. Ofta har jag helt enkelt låtit bli att skriva det förrän allt annat liksom ligger någorlunda rätt. För att jag tror att jag i berättelsen också ger slutet, alltså på sätt och vis skriver in hur det borde sluta utan att jag egentligen tänker på det.

Men nu alltså. Som sagt. Bävar lite för att planera det för mycket för det är möjligt att jag i skrivandet också hittar det. Det andra har ju växt fram rätt långt i min planering. Och det är helt crazy faktiskt hur bra det gått. Det är som om jag faktiskt skulle ha skrivit en råversion av hela berättelsen (utom slutet). Jag tror alltså att jag lämnar det sista. Jag vet ungefär vad jag tror att det ska bli. Det får vara luddigare. För frågan är alltså var slutar just den här berättelsen? Jag vet inte exakt. Det får vänta.

3 kommentarer:

carolastromstedt sa...

Det är rena kicken det där med att skriva mot ett luddigt slut och efter vägen få uppenbarelsen, zinget, som slår ner som en blixt. Att jaaaa, så ska de ju sluta. Älskar när det blir så!!

Sofia Fritzson sa...

Jag är nog tvärtom. Jag gillar att ha slutet klart för mig tidigt, men slutet är ju ingen direkt överraskning i den genren jag skriver i :)

Mia Skrifver sa...

Carola: Ja, när jag kommit så långt det är då man vet, det här fungerar ju faktiskt!

Sofia: Nå egentligen är väl få slut en överraskning om man tänker enligt genre, men jag är mer inne på just min berättelses slut och vägrar fundera på genre, hellre vad just den här texten kan göra.