fredag 29 april 2016

Lager på lager

Utanför mitt fönster händer det stuff. De har grävt en lång djup grop för att dra rör.

Men just nu ägnar sig en av neongultklädda herrarna åt att fotografera trästumpar som de plockar upp ur gropen. Jag antar att det är delar av ett svunnet Åbo som dyker upp. Inte för att jag vet. Men det tenderar ju att hända om man gräver gropar i närheten av Domkyrkan. Där under markytan finns det gamla Åbo. Och just de här neongulisarna har andra verktyg än folk som lägger rör brukar. De har en hink till exempel och saker att putsa trä med.

Jag tycker lite synd om killen i grävskopan, han får liksom bara sitta där och knappa på telefonen.

Mitt fredagsnöje på nåt vis, alltså det där svunna Åbo, medeltidsstaden som ligger under sandlager och asfaltlager och andra lager - helt andra liv som levts här då när hundarna skällde och tupparna gal och det luktade tämligen illa. I like it.

Nä. Nu måste jag titta på texten i stället för neonisarna.


3 kommentarer:

Kati sa...

Jag tänker ibland att det måste vara ett riktigt roligt yrke det där, att gräva fram bitar från gamla städer, boningar och efterlämningar. Så härligt nördigt liksom :) Den som bygger något i Rom måste få det lite besvärligt ;) det kan nog dyka upp både ett och annat när man börjar gräva där :)

carolastromstedt sa...

Jag hade gärna velat bli arkeolog. Älskar att leta spår efter svunna tider i naturen. man skulle nästan tro att du blivit inspirerad till Martrilogin genom att titta på gatugrävandet men nu är den ju liksom redan skriven :)

Mia Skrifver sa...

Kati: Precis i det område jag bor så tenderar byggprojekt att bli minst ett halvt år längre för att de börjar med att gräva krukskärvor och kattskelett, ungefär. Men diket utanför mitt fönster just nu, jag tror att det inte direkt ska bli nån utgrävning, om de nu inte råkade hitta nåt extra häftigt. Vet inte, men killen i grävskopan verkar ännu måndag få sitta och kolla telefonen mest... När nu medeltida Åbo ligger under markytan så. Som i Rom då, fast lite närmare mig.

Carola: Ja om det inte var för de där tämligen obekväma arbetsställningarna jag tycker de håller sig med så kunde det ju vara kul. Och visst, jag skulle väl säga att allt romanskrivande är tämligen arkeologiskt, man putsar sina krukskärvor och hoppas på att hitta de flesta bitarna och de man inte hittar får man hitta på.