lördag 9 april 2016

Tvåa jau

Hah! Tvåa i poetry slam. Det ni. 

Och det var kul. Nervigt också. Mycket folk. Jag tänkte, att vad häftiga texter de andra läser och hur mycket jag tycker om att höra på väluppläst och välskriven poesi. Det blir så mycket liv i att höra poesi göras.

Sen slog det mig att fasen vi tävlar och att alltså jag tävlar, att jo. Tävlar fananamma, men en tävling både allvarlig för feedback i poäng och oallvarlig, rolig, fantastisk för dikterna man får höra, hur nära och fina de är. 

I alla fall, jag blev tvåa. Och det får mig att tänka, igen, att ja, jag vill inte bara skriva romaner, jag vill också att hon/jag en gång var, 13 år gammal som fick sin första dikt publicerad i Starlet, stoltheten då, att hon som skrev sköra dikter om ensamhet, saknad, kärlek, stenar och gräs - hon ska också få finnas, hon vill skriva dikter för det var lättare att tala när orden var färre och vissa saker bara antyddes, poetiskt för det fanns inte bokstäver som målade i rätt färg hur vänskap fanns och inte fanns, hur livet verkade levas en bit ifrån. Och herregud om jag fick säga henne, den där poeten som var/är jag, att ja, egentligen är din största bedrift just den där dikten i Starlet, för den är din, dina ord, i tryck. Där börjar det. 

4 kommentarer:

Hanna Sofia sa...

Ja precis, mera poesi ju, för det kan vara så ärligt, sant och nära!

carolastromstedt sa...

Vet inte hur jag hade klarat mig igenom tonåren utan poesin. Den var nog min räddning långt upp i 20-årsåldern. Grattis till den ärofyllda andra platsen! Poesi är nog det närmaste magi vi kommer i vår värld.

Mia Skrifver sa...

Det har du rätt i, poesi är magiskt. Ordmagi.

Mia Skrifver sa...

Hanna Sofia: Hmm, den kommentar hade landat i spam, men spam är väldigt kräsen tycker jag. För jo, håller med, mer poesi åt folket!