tisdag 31 maj 2016

Att skriva är nödvändigt

Jag lovade att skriva om att skriva. Om att det är vad jag gör alltså, skriver. Så here goes.

Att finnas i världen, alltså säkert också den riktiga, men här nu just, den berättade världen. Och jag menar inte någon fantasyvärld heller. Utan bara textvärld, största allmänhet, den världen. Att finnas i den är nödvändigt. Jag behöver skriva den. Oberoende om jag vill skriva eller inte. För visst, det finns gott om stunder då jag verkligen inte vill skriva, då den där jädrans världen kan dra. Men jag behöver den, behöver skriva.

Oftast handlar det om att det är nåt jag vill få syn på, förstå, en fråga eller femton som jag ställt mig. Jag tror inte alltid att jag ser eller förstår, tror inte heller att jag svarar på alla frågor. Däremot handlar det på nåt vis om att få vara där då i världen, och bejaka det vilda, det nyfikna, det knäppa som jag försöker formulera. Och det knäppa är också jag, att låta mig vara galen, ta språnget ut över klippa efter klippa.

Att skriva världen, det är bara det jag måste göra. Utan skriva, utan värld, nej, jag bara behöver det och många gånger är det roligt också. Att gräva djupt efter det som skaver, glipar och hånskrattar. Så skriva är det jag alltid gjort, det jag inte kan vara utan, hur det än känns.


P.S. Eller för att säga som Ferrante: Writing is an act of pride.
Vilket gör att det ibland är svårt att formulera just det.

måndag 30 maj 2016

Skurborstgnugget

Helgen hängde jag på landet och typ städade i miljoner timmar.

Nu är det i alla fall fixat för midsommar och jag har en öm kropp av att ha skrubbat terass och fanskap. Samtidigt medan man håller på med sånt där alldeles otroligt enformigt städande så funderar jag på det ena och det andra som dialogen jag visste att jag skulle skriva. Den fick liksom rumla på där medan jag stänkte tallsåpa.

Och jo, det var ju rätt dofter. Gräs och syrener. Rätt ljud. Fåglar och skurborstgnugget. Att där nånstans blev det lättare att förstå vad som ska sägas. Hur det ska kännas också, i knäna till exempel. Och armarna. När man håller på.

Att på nåt vis är man väl knäpp, när största städjobbet gör att man hittar rätt i dialogen. Men så är det i alla fall. Plus då, rent och fint.

fredag 27 maj 2016

Asfalt kan hon inte säga

Men vad svarar hon? Tänker jag. Samtidigt som jag lyssnar på hur ångvältrandet vid asfaltläggningen pågår utanför mitt fönster. Det luktar asfalt också. Ny het, svart sådan.

Jag försöker skriva en dialog. I näsan asfalt. En liten krock skulle vi kunna kalla det. Lukten och dialogen har inget med varann att göra.

Och jag brukar verkligen inte störa mig på omgivningens förehavanden medan jag skriver. Ändå, av nån anledning, kanske för att de väckte mig klockan 6 (varför måste de börja jobba klockan 6?) så stör de mig ofantligt.

Eller så är det bara för att jag inte kommer på vad hon svarar. Jag får kanske ge upp en stund. Ta en promenad och fundera på vad hon svarar. För hon har just varit med om något som vänder upp och ner på allt möjligt i huvudet på henne. Lite som asfaltlukten just nu gör med mig.

torsdag 26 maj 2016

Det blev tvärtom

Skrev precis en liten bit text där jag egentligen hade tänkt att reaktionen skulle vara tvärtom. 

Huvudpersonen skulle bli glad åt att hitta nån som var likadan. Men nån glädje fanns inte. Utan istället kom det att bli en sån där bit som handlar om hur långt är hon beredd att gå för att slippa prata om det som gör mest ont.

Rädslan starkare än gemenskap, när gemenskapen börjar peta i sårigheter. För det som gnager mest är ju frågan om vems fel är det att saker och ting blir som de blir. Då gäller det att skydda sig. Att stöta bort det som river upp.

Ändå, jag blev förvånad, för hade alltså planerat ett litet trevligt möte och kompishäng och så där, men nu har huvudpersonen vänt om och sprungit bort. Troligen gömt sig också.

onsdag 25 maj 2016

Benutrymme i alla fall

Okej. Jag valde tåget. Okej. Jag tänkte att mer benutrymme än i buss och lite snabbare. Okej. Benutrymme har man ju förstås. Men tåget, snabbare? Hur tänkte jag där? Existerar det tåg som håller tidtabellen? Redan fem minuter efter start måste vi stå och vänta för att nånting, alltid nånting, typ löv på spåret. Så att snabbare, nänä. Men benen får man räta ut i alla fall.

Men strunt samma. Planer planerades igår. Smiddes. Rent av. Skratt. Snack. Och det kändes somrigt. Så pass att jag både igår och idag käkat glass.

Imorgon skriva skriva skriva igen, just nu bara sträcka ut benen och hoppas på att tåget ska röra på sig igen. 

tisdag 24 maj 2016

Ett lyft eller nåt


Väntar på att Kiasma ska öppna och funderar på Mannerheim och lyftkranar. 

Tror det blir en bra dag. Det tror Mannerheim också. 

måndag 23 maj 2016

Rycker i tårna och hårstråna

Det finns dagar då det liksom rycker i tårna och hårstråna för att man känner att jo jo, jag ska göra kul saker. Som att åka till Helsingfors och gå på möten. Va? Jo, precis. Möten. Roliga roliga möten. Ett av dem handlar om att planera skrivkursen för unga skrivare och jag är ivrig ju. 

Ivrig för att vi ska vara två. Och jo, jag har hållit skrivkurs tillsammans med andra förut och det är annorlunda när man har någon att dela liksom ledandet med. Det är fint att få tala sig fram till skrivövningar, att få fundera tillsammans på vad som skulle vara spännande att göra. Också att hitta de nya sätten att tänka när man är två. Så det ser jag fram emot.

Dessutom förstås träffa massa kompisar, både så där intensivt och så också på ytterligare ett möte, Fibuls möte. Att det rycker i tårna och hårstråna, för det blir kul ju. Att träffa och prata och hitta på. Prata om skrivandet och planer och sånt som hänt och vadsomhelst.

Så om några timmar, buss. Lite mindre skrivet de närmaste dagarna, tror jag. Fast vad vet jag. Kanske jag inte kan låta bli. Det är lite så nu. Svårt att låta bli. Det rycker i tårna för det också.

fredag 20 maj 2016

Två språk

Dagens funderingar handlar om språk. Närmare bestämt kombinationen av två olika språk, svenska och finska.

Det finns situationer där det slängs ut finska ord och fraser. Och det finns fler sätt att råda bot på språkförbistringen för den som inte förstår finska. Ibland i böcker brukar man se hur den finska meningen översatts rakt av i nästa mening. Ibland kan det finnas översättningar i slutet av boken. Ibland är det bara där utan förklaring. Och för min del så har jag en jagberättare som förstår en del finska, inte mycket, men så att jaget klarat sig i kvarteren. Så hon översätter lite grann. Vanligen har jag låtit jaget förstå huvudpoängen, de viktigaste orden i de repliker som sägs.

Det kan ju hända att det ändras än. Men eftersom det är jaget som är viktigast så tror jag rätt så hårt på den här lösningen. Dessutom, finska språket blir magiskt tycker jag, när det glider in så där. Lite som skrivövningar jag ibland kan tänkas ge folk, där det på varierande sätt kan handla om just det där med att förstå och inte förstå det som sägs. Exempelvis att skriva en dialog där någon använder ett språk som härstammar från en viss bransch och den andra inte kan termerna. Det blir nördigt alltihop och för mig just nu i skrivandet fungerar finska på ett liknande sätt.

Samtidigt ändå viktigt att det på något vis blir klart vad som sägs, för risken att utesluta finns alltid där. Jag vet ju hur det känns att läsa en text där det fogas in repliker på andra språk som jag inte förstår, den där lilla irritationen då... Men nu alltså, för att kunna skriva så behöver det göras så här. Sen får vi se.

torsdag 19 maj 2016

Rätt och fel i historien

Jag hade en så otroligt bra mening. Alltså en som passade så snyggt. Problemet var att det alltså var ett namn på en sång och i sig är det förstås inget problem men sången hade inte skrivits då det jag skriver om händer.

Jag har vänt och vridit på tanken. Att jo jag vet att sången inte finns, men den sitter så himla bra. Att ska jag tänka rätt tid eller ska jag vara medveten om tidsfelet och låta det gå? För att det är ju inte fakta jag sysslar med. Mer liksom stora penseldrag, färger som blandas på många sätt.

Men insåg att eftersom jag vet om det så kan jag inte riktigt motivera varför jag inte fixat det. För det finns andra sånger att ta till, äldre. Så grävde i skatten av sångtexter, och se, det löste sig, med en annan, äldre sång som inte säger samma sak alls, bara ger en liknande stämning, idé.

I alla fall, det här är grejer jag funderar rätt mycket på. Att jo, fakta, visst, det behöver vara historiskt rätt. Kläder, hattar, sånger, vädret, platser och så vidare i en väldigt lång rad saker som går att ta reda på. Samtidigt, strö in det som är idag, det som jag vet för att historien redan varit och för att jag också fiktionaliserar historien. Jag tror att den historiska färgen finns ändå, att även om jag låtit sångtexten vara kvar, som en släng mot framtiden så skulle det fungera. För om jag inte hittat en äldre sång som suttit bra då hade jag inte bytt.

Samtidigt tänker jag på hur just dylikt brukar fungera, att hur nån ska störa sig på nån historisk felaktighet. Jag överväger att skriva in i manuset följande mening: Alla faktafel är mina och vissa av dem är till och med avsiktliga.

onsdag 18 maj 2016

Lägger pussel

Igång då. Med skrivandet. Eller jag har börjat med att se var Leros-texterna ska infogas. Det går tämligen lätt, lite övergångar och sånt, men de hör definitivt hemma i texten och inte bara det, sätter nageln i ögat på alltihop. Very najs och lite ont förstås. Naglar i ögat är inget att leka med.

Däremot får jag fundera lite mer med några lösryckta meningar och stycken som jag vet att hör hemma någonstans men på annat sätt än jag i stunden skrivit dem. Lägger pussel alltså.

Och det här ska jag göra under sommaren, senast i augusti ska det finnas ett manus. Råaste råmanuset har jag, men manus alltså. Ett som kan visas, läsas av någon annan än mig.

tisdag 17 maj 2016

Slänga fötterna på bordet

Dagens stordåd, köpt ny mus från Clas Ohlsson. Den förra som var exakt likadan som den nya dog i Grekland.

I övrigt har jag talat text med adept och det var fint.

Sen har jag tänkt på hur mycket jobb som återstår av min egen. Alltså det tänkte jag också på medan jag talade text med adept att oj så det skulle vara fint om text skrev sig själv på nåt vis utan att jag liksom behövde göra annat än läsa bok eller kolla film under tiden. Dricka ett glas vin. Slänga fötterna på bordet. (Och det är ju för övrigt ett utmärkt uttryck, se hur jag på nåt vis skruvar av fötterna och slänger dem på bordet.)

Å andra sidan tänkte jag att det skulle vara tråkigt också. Så skriver väl själv då. Imorgon alltså, då ska jag ta itu med arbetet. Idag ska jag tänka på att imorgon ska jag ta itu.

måndag 16 maj 2016

Att nu efteråt då

Åh! Vilken Lerosvecka jag haft! Jag är fortfarande saligaste nånsin. Och försöker landa bland mejl och frågor och kurser som kommer.

Bästa med resan var allt.

Och jag borde ha skrivit om hur mycket jag skrivit. Eller säga något om vad jag lyckats peta ned medan jag hållit på. Men jag har ännu svårt att tala om det jag skriver. Just nu låter det bara futtigt att sätta ord på en värld som visserligen består av ord men samtidigt är ordlös. Så ni får bara tro mig, det går ännu inte att säga saker om den här världen som är begripliga för någon annan än mig.

Jag började Lerosveckan med att tänka, nej, det går inte. Jag kan inte. Jag är helt värdelös. Sen vågade jag släppa taget. Och då började jag ana att det verkligen är på väg åt rätt håll med Projekt KB.

Nåt bättre sätt att få ta sig an sommarskrivandet än det här finns inte. Att få leta efter den här världen, treva i den, och låta den röst jag nu lever med, den berättare som svept med mig, ryckt mattan under fötterna, visat på sina styrkor och svagheter. Ja, det blir en skrivsommar, det blir det.

Tack Leros för det. Och i Leros lägger jag in allt. Människorna människorna, gruppen alltså. De samtal jag fört. Den mat jag ätit. De bilder jag sett. Simturen. Grundstötningen. Lukten av saltvatten. En blåsig flygfärd från Leros till Aten. Kolkkis och skrivmaskinen. Alla katterna som stryker omkring. Vår ledare. Och dessutom en grej till. Något som liksom hände när jag läste upp delar av det jag hade skrivit för de andra. När jag på nåt vis tänkte att nå nu läser jag det här och sen får vi se. Och jo. Jag ser, jag vet. Det fungerar. På så många stora oväntade vis.

fredag 13 maj 2016

Från båt till båt


Båten. Och det här är när allt är lugnt om än möjligen lite kvavt i luften. Något tryckande.
Vi hann simma och äta och skratta och prata.

Och sen knakade båtskrovet till när vi körde på grund. Jag har inga bilder för det var liksom inte bilder jag kunde ta. Jag har dem i huvudet. Hur vi rör oss från båtsida till båtsida då vågorna får båten att luta åt olika håll där på stenrevet. Det var inte hål i båten och nära till land och gruppen omkring mig var lugn och det här är en så jäkla häftig skrivgrupp att ska man gå på grund så helst med dem. 

Sen kom först en båt som plockade ombord oss och mycket snabbt kom sjöbevakningen. Och när de kom så blev det kvava än mer påtagligt. För de började med gevär. Siktat mot. Visserligen lades geväret snabbt undan men det fanns där.

Och sen fick vi byta båt igen, till sjöbevakningens. Sitta ner. Inte fota. Räknades. 

Det hela var sjukt på så många nivåer.

De personer som råkade illa ut är de som äger båten som gick på grund. För vad det än får för följder så är det pengar ingen vanlig människa i det här landet har idag.

Och vi fick byta ännu till en båt, en fiskarbåt med nät och stuff. Sen efter ungefär tre-fyra timmar kom vi i land igen. 

Möjligen kan jag nästa gång göra nåt annat än åka båt här. Men sen kan jag nog åka båt igen. 

Där i ljuslyktorna finns båten. I en liten hamn. Sen taxi till hotellet. 


Och här är Henrika och jag i lite skum belysning. 

Och morgonen efter är havet upprört. Inte ens storsimmarna har vågat sig i. 

Förresten så simmade jag alltså igår. Det var kallt men det är gjort och tydligen jinxade jag havsguden. 

Idag är sista dagen på denna ö. Vet inte riktigt vad som väntar. 

torsdag 12 maj 2016

Skrivmaskinen


Igår hängde vi på Kolkkis och lyssnade på Christine Schildt berätta om livet och levernet. 

Bredvid denna skrivmaskin satte jag mig sedan och skrev på min egen "skrivmaskin" och attans så det löpte på. Fast jag har omtolkat alla instruktioner och missförstått varenda regel och tja, det passar mig fint det. 

Ägnade mig också åt att då och då titta på vyer ur inramande perspektiv.

Idag, snart, blir det båtutfärd. Vi ska kolla in fler grekiska öar. 

Och jorå, skriver så det glöder och bränner och nerverna ligger på ytan.


onsdag 11 maj 2016

Kattlåten


Katter i alla knutar kan man säga. Igår kväll ville alla katterna käka lammkotlett och imorse blev jag vittne till att alla katterna ville käka kråkungar. Kråkorna tyckte det var en särdeles dålig idé.  Att katt- och kråkslagsmål utbröt. Högljutt och energiskt. Kråkorna vann, fast en av katterna gick långsamt och värdigt iväg och det gick att avläsa på svansföringen att den här kampen inte tagit slut än.

I övrigt gav mig havsgudinnan en sång igår, en sång jag inte sjungit på länge för att den är så himla enerverande. Och nu sitter då melodin till sången inkörd i skallen på mig: Till havs med solfyllda segel. Heter sångfanskapet. Och om ni inte kan den var tacksamma.

tisdag 10 maj 2016

Det grekiska kulturvaggandet


Det finns hotellfrukost och hotellfrukost och då menar jag mest var man liksom kan äta den. Som vid stranden kan man äta sin frukost.

Det grekiska kulturvaggandet är suveränt. Jag upplever liksom språkligt ursprung och alla dessa grekiska gudar och gudinnor som flockas här på ön, i synnerhet Artemis är en vig och temperamentsfull närvaro.

Att mycket är det att ta in. Det är det bästa. 

måndag 9 maj 2016

Bitarna och bilderna


Alla dessa små offrade önskningar, alltså plåtskramlet ovanför madonnan. Det blir konkret och konkret är ju bra, när man kan bläddra bland förhoppningarna. 

En sko i havet, fastklämd bland snäckorna och det kanske inte är så, men det blir ändå en bild av alla dessa människor som färdas över hav till Grekland, där de sedan fastnar. Och det är så sjukt. 

Borgen hörni. Det var som att återvända till en gammal kompis. Vi snackade lite och sen gick jag vidare till nytt stuff.


Nytt stuff. Alltså en plats jag inte hade besökt där den här bilden fanns och som berör, för att guiden påpekade att det alltså också var ett självporträtt. Och just i den kombinationen finns det jag nu jobbar med, projekt KB, där jag letar bland ansiktena och självporträtten. 

Och allt det här med projektet överväldgade mig på nåt vis igår. Från önskningarna, skon i havet, den bekanta borgen och så ansiktet, bekant och främmande på samma gång. Jag försöker säga något om att skriva nu. Om hur kaotiskt det är för mig, om hur ont det kan göra när jag letar så här. Om varför jag är här på Leros tredje gången för att jag hittar det som faktiskt känns i mig. Så att jag igår på nåt sätt kände hur jag gick i bitar också och att det är jobbigt men fantastiskt. 

söndag 8 maj 2016

Läsutsikten


Då och då tittar jag upp från Ferrante som jag läser och känner mig glad över att vara här. Över att än en gång få låta den här ön överväldiga mig. Tuppen som gal tidigt på morgonen, katten som jamar, språket jag inte förstår och bara får hitta på vad de säger.

Jag mår alltså typ jäkligt bra nu.

fredag 6 maj 2016

Hinner ännu med

Det finns ännu tid att anmäla sig till kursen i Kreativt skrivande som jag ska leda vid Västra Nylands folkhögskola 17-19.6. Sista anmälningsdag är 9.5, vilket torde vara på måndag om jag just nu i skrivande stund kalkylerar korrekt.

Betänk alltså att jag också innan den kursen kommer att ha samlat horder av sånt som nu författare släpar med sig hem från resor. Kan vara stenar från nån vit ö eller så, eller nya örhängen från nån lokal butik, bilder på katter och getter, den svävande borgen som en ljusglimt, en grekisk mustasch och annat smått och gott som jag lyckas klämma in i resväskan/handväskan. Och allt det kommer sen att kunna användas på de mest märkliga sätt som får alla skrivhämningar och -lustar att gå i taket. Karis, där folkhögskolan finns, kommer liksom inte att vara sig lik efteråt. Jag vet detta redan nu. För det hör till det jag verkligen vet.

Så tänk inte för länge, anmäl dig bara. Medan jag samlar bläckfisk i Grekland. För i natt flyger jag.

torsdag 5 maj 2016

Redigera packningen

Packar för Leros och undrar om jag verkligen behöver kläder för liksom den närmaste månaden. Sen tänker jag, att om man liksom kunde applicera redigering på packandet så skulle det kanske ordna sig.

Så här: ta bort hälften.

Eller: om hälften redan verkar ha försvunnit, stryk nån t-shirt här och nån sko där.

Alternativt inse att du ofta skriver/packar väldigt färdigt på nåt vis och inte kan stryka mer än en t-shirt.

Well. Det här med att redigera packningen går inte så bra.

onsdag 4 maj 2016

Prisutdelningstal och en cappuccino


Mycket snart ska det avslöjas vilka som får pris i Arvid Mörne-tävlingen 2016 och jag har satt mig på en cappuccino i väntan på att hålla tal och överräcka diplom och sånt. 

Teatern, Titanic hette den lätt dekonstruerade, ja typ strimlade versionen och den fick mig att skratta samt fundera på vilka häftiga grejer teknik och dräkt kan fixa till. 

Nå. God onsdag hörni. Solen och värmen. 

tisdag 3 maj 2016

Eller så skriver jag om...

Skrev in den där biten i texten igår som mognat i skallen på mig i några veckor för att jag ska veta att det faktiskt är rätt - för naturligtvis förändrar det saker och ting...

Inte för att jag behöver skriva om ALLT, men en del förstås.

Fast det allra bästa i skrivpasset igår kom liksom efter skrivpasset när jag fick släppa allt jag hade i händerna (nära att jag droppade Ipad i golvet typ) störta till anteckningarna och skriva upp ett infall som jag nu kan smaka på nån dag innan jag ska genomföra det på Leros. Och det handlar också om huvudpersonen, precis som den lilla biten text jag skrev in.

Eller så skriver jag om tid. Jag är nyfiken på att undersöka tiden.

Eller så skriver jag nåt helt annat. Jag kanske verkligen skriver något ANNAT.

I alla fall, skrivskallen är igång, jag är så ivrig att åka till Leros och skriva att jag nästan glömmer bort möten, teater och prisutdelningar.

Men nu ska jag påminna mig själv, och hasa iväg på möte.

Och vår franska gäst har åkt hem. Eller håller väl på att åka hem. Det har gått fint, jag menar han fick ju vara med om finsk vapp/valborg. Det är märkliga grejer det.

måndag 2 maj 2016

Upp i luften

Jamen ju, snart ju ju ju! Alltså på lördag, tidigt tidigt, flyger jag iväg till Leros! Så måste kolla att jag har alla papper och pennor och datorer och shorts jag behöver. Tandborste, pass och böcker att läsa också.

Fast före det är det ett möte imorrn och sen på teater i Helsingfors och på onsdag är det hålla tal för pristagarna i Arvid Mörne-tävlingen. Och torsdag är helg och pusta ut. Och så igen då på fredag tillbaka till Helsingfors för att övernatta och taxi på natten där nånstans till flyget och iväg iväg iväg! Skrivtid i solen hägrar som tusan. Inklusive friterade räkor och bläckfisk.

Mest alltså. Resfeber.