fredag 27 maj 2016

Asfalt kan hon inte säga

Men vad svarar hon? Tänker jag. Samtidigt som jag lyssnar på hur ångvältrandet vid asfaltläggningen pågår utanför mitt fönster. Det luktar asfalt också. Ny het, svart sådan.

Jag försöker skriva en dialog. I näsan asfalt. En liten krock skulle vi kunna kalla det. Lukten och dialogen har inget med varann att göra.

Och jag brukar verkligen inte störa mig på omgivningens förehavanden medan jag skriver. Ändå, av nån anledning, kanske för att de väckte mig klockan 6 (varför måste de börja jobba klockan 6?) så stör de mig ofantligt.

Eller så är det bara för att jag inte kommer på vad hon svarar. Jag får kanske ge upp en stund. Ta en promenad och fundera på vad hon svarar. För hon har just varit med om något som vänder upp och ner på allt möjligt i huvudet på henne. Lite som asfaltlukten just nu gör med mig.

4 kommentarer:

minna L sa...

å ja. Känner spänningen i doften.
Men hon är ju du. Känner asfaltslukten förstumma sej...

Mia Skrifver sa...

Hon är jag, jo, det är hon ju, på sitt sätt, annars blir det svårt att förstå vad hon håller på med. Så tillsammans blir vi lite yra i huvudet av asfalterandet - och ja, i vanliga fall tycker jag att det doftar himla gott, lite farligt också.

HQ sa...

Asfalt is on my mind här på jobbet i skrivande stund också. Det asfalteras ute. Lukten distribueras effektivt till mig på tredje våningen genom ventilationen. Dags att gå nån annanstans och jobba, känner jag.

Mia Skrifver sa...

Lovar att det lönar sig. När jag avlägsnade mig från asfalten så hittade jag trevliga människor att fördriva tiden med istället. Rent av ett lunchsällskap hittade jag. Mycket lyckat.