måndag 16 maj 2016

Att nu efteråt då

Åh! Vilken Lerosvecka jag haft! Jag är fortfarande saligaste nånsin. Och försöker landa bland mejl och frågor och kurser som kommer.

Bästa med resan var allt.

Och jag borde ha skrivit om hur mycket jag skrivit. Eller säga något om vad jag lyckats peta ned medan jag hållit på. Men jag har ännu svårt att tala om det jag skriver. Just nu låter det bara futtigt att sätta ord på en värld som visserligen består av ord men samtidigt är ordlös. Så ni får bara tro mig, det går ännu inte att säga saker om den här världen som är begripliga för någon annan än mig.

Jag började Lerosveckan med att tänka, nej, det går inte. Jag kan inte. Jag är helt värdelös. Sen vågade jag släppa taget. Och då började jag ana att det verkligen är på väg åt rätt håll med Projekt KB.

Nåt bättre sätt att få ta sig an sommarskrivandet än det här finns inte. Att få leta efter den här världen, treva i den, och låta den röst jag nu lever med, den berättare som svept med mig, ryckt mattan under fötterna, visat på sina styrkor och svagheter. Ja, det blir en skrivsommar, det blir det.

Tack Leros för det. Och i Leros lägger jag in allt. Människorna människorna, gruppen alltså. De samtal jag fört. Den mat jag ätit. De bilder jag sett. Simturen. Grundstötningen. Lukten av saltvatten. En blåsig flygfärd från Leros till Aten. Kolkkis och skrivmaskinen. Alla katterna som stryker omkring. Vår ledare. Och dessutom en grej till. Något som liksom hände när jag läste upp delar av det jag hade skrivit för de andra. När jag på nåt vis tänkte att nå nu läser jag det här och sen får vi se. Och jo. Jag ser, jag vet. Det fungerar. På så många stora oväntade vis.

7 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Härligt känsla det där, synd att den inte kommer till mig så ofta nu för tiden. Men när den gör det är den alltid välkommen :)

minna lindeb sa...

Avundsjuk. Puttrar.

Kati sa...

Åh, har suttit och kollat alla bilderna i inläggen och längtarrrrrr till grekland! :o Och till italien men även till grekland faktiskt. Det är något magiskt med det landet! Speciellt öarna. Riktigt avis på din resa och så skrivande på det! Perfekt ju!!

Mia Skrifver sa...

Eva-Lisa: Den här gången har jag väl närmast efter stor tvekan öppnat dörren på vid gavel och släppt in allt kaos jag kan för att hitta rätt känsla, Ganska skrämmande och himla härligt.

Minna: Förstår precis. Puttra är det minsta man kan göra.

Kati: Ja något magiskt med Grekland och grekiskan, bara den där tanken på kulturen, vår som liksom härstammar från det grekiska, alla ord vi hämtat från språket (okej, gammalgrekiskan då). Och att stå där mitt i det är mäktigt.

carolastromstedt sa...

Det finns inga tvivel om att din resa till Leros har varit fruktsam när man läser ditt inlägg. Känslan är verklig stor :) Härligt! Det kommer ge vågskvalp ända in i höst och förhoppningsvis även vintern.

Pia Widlund sa...

Visst är man värdelös innan man börjar skriva, sen blir man kung, sen går man ner till noll igen. En berg-och-dal-bana helt enkelt. Men ibland måste man få älska sig själv!!

Mia Skrifver sa...

Carola: Och vänta bara tills det är färdigt, tills det verkligen är skrivet. DÅ. Den texten. Oj oj oj så stort!

Pia: Fast när jag är som mest kung tvivlar jag på att det är rätt, tänker att nåt är fel när det känns så rätt. Att på nåt vis, lite osäker ska man alltid vara. Helst liksom falla ner.