fredag 3 juni 2016

Rasslar i tangenterna

Den där känslan när man skrivit frenetiskt, bara låtit orden flöda utan att tänka så värst för det bara rinner ur en och det skulle vara idiotiskt att stoppa och tänka efter. Den känslan, nu.

Vet inte exakt vad jag skrev, tänker inte titta heller. Det är ett senare problem, nu gäller det bara att få ur sig alltsammans. Eller exakt och exakt, alltså jag vet ju vad jag skrev. Om en predikan och en sommardag på en helt annan plats. Det skulle flyta ihop på något märkligt vis.

I alla fall, euforin när det rasslat i tangentbordet gör det ganska lätt att resa sig upp för att ta lunch och kaffe. I synnerhet kaffe.



2 kommentarer:

Skriviver sa...

Åh, alltså, den där känslan. Jag upplever den så sällan att jag tänker på den som nästan gudomlig. Förstår att det känns lätt med kaffet.

Grön, GRÖN av avund.

Mia Skrifver sa...

Oh yeah. Mycket mycket lätt.