måndag 24 oktober 2016

Kravla efter

Okej. Och när slutet på riktigt närmar sig... Då börjar jag ta lite fler pauser, tänka lite längre på vissa ord, besluta att jag blir klar imorrn istället.

Alltså det här med att man både vill och inte riktigt vill/vågar bli klar med manuset. För sen... ja sen... ska man ju låta någon annan läsa det man totat ihop och herregud... är det alls värt nåt det här?

Och det är precis vad jag suttit och tänkt, det här är ju helt värdelöst, ingen kommer att se vad jag har gjort för jag har inte lyckats göra det alls. Jag kan lika gärna kasta in handduken och springa. Bränna pappren och döda filen. Aldrig tänka på detta mer. Hur kunde jag tro att jag skulle klara av nåt sånt här?

Att så är det när man närmar sig slutet. Hybrisen har lagt sig och ligger platt eller möjligen under markytan. Och själv vill man kravla efter.


Inga kommentarer: