torsdag 12 januari 2017

Den där förvåningen, att jag kan ju

Den där känslan, alltså som jag upplever varje gång jag blir klar med något längre skrivprojekt. Eller inte ens klar, men mer klar i alla fall. Så pass färdig att jag känslan finns där. Den där förvåningen. 

Och jorå, också självklarheten, självsäkerheten. Hej, jag kan ju! Jag fixade det. Igen. Och inte bara fixade, utan också, det här blir bra. Det fungerar. Jag tror på det.

Ändå, förvåningen mest. För på något vis, man börjar ivrigt. Kastar sig in och ut och tänker hurra för köttiga ben. I något läge går man rakt in i betongväggen och när man gjort det första gången är det som om ömheten inte släpper ordentligt förrän, ja nu, förvåningen blir mer markant. Att jag kunde, trots betongväggen.

Vad kunde jag? Jo, skriva ännu ett manus. Skriva en sammanhängade helhet, hålla ihop de slingrande idéerna till något. 

Just där är jag alltså nu. I den känslan. I förvåningen. Och det är rätt skönt. Att veta att jag ännu kan göra texten bättre, men att den redan finns och är bra.

Inga kommentarer: