tisdag 28 februari 2017

Bilden med stor B

Det finns dagar då jag lite iakttar mig själv. Idag började jag med att titta på medan jag vandrade av och an, satte ner mig, reste mig upp, vandrade igen. Ända tills Bilden, stort B, dök upp och jag kunde hjärnstorma kring den. För vad gör man inte inför helgens skrivworkshop.

Alltså jag vet strukturen, den är som den är och funkar. Men alla bitar, kan varieras och kommer att varieras för att det är därför jag hasar över golvet med pannan i djupa veck, för att hitta på nya bilder, nya ingångar för att det helt enkelt roar mig. Och när jag hittar en bild som jag gillar, då tror jag att det kan gå att sälja den också.

För jag vill ju inte att det blir korvsås av alltihop utan det ska vara antingen lyxmiddag eller tapas - hur man nu föredrar att få det serverat. Man tager vad man haver efter att ha vandrat av och an på golvet jau.



måndag 27 februari 2017

Är jag klar? Nej det är jag ju förstås inte

Av ungefär tusen olika orsaker så satte jag mig i lördags ner vid datorn, och tog mig igenom manuset. Förvåningen när man är klar, what, what, är jag klar? Och sen, nå nej, förstås inte. Men, nu, paus på Projekt KB (som ju alltså har en titel, men den är kanske för bra för att vara bra...).

Nu. Istället. Annat manus. Jag har manus att jobba med. Ingen behöver oroa sig. Ingen oroar sig. Nu ska jag röra om i det där följande flerdelade projektet. För jag har fått tillbaka det från en läsning. Den grundligaste läsningen, tror jag. Sånt gör mig ivrig. Nu vill jag riva omkring i texten igen. Fast först måste jag bestämma saker. Som ålder på huvudpersonen. För det påverkar förstås vad jag gör med alltihop efter det, hur mycket jag river omkring.

Och så ska jag läsa lite andra människors texter. Det ska jag ju också. Plus då att på fredag till söndag är det skrivkurs i Karis, att det måste jag förbereda mig för. Grejer på gång den här veckan helt enkelt.

fredag 24 februari 2017

På samma sida ån

Jamen ikväll, kul ju. Ska träffa kompis, vi ska prata. Mängder. Massor. Mest.

Vi har inte sett varandra på jättejättejättelänge. Man kunde tro att vi bor i olika länder eller nåt. Icke. Vi bor i samma stad. På samma sida ån* till och med. Vi kunde gå på lunch ofta för hon jobbar precis här nära. Men nä nä. Vi har inte träffats utan fixat med annat.

Ändå, det är rätt okej tycker jag på nåt vis. Jag menar, jag måste inte träffa folk stup i kvarten även om vi bor på samma sida av ån. Det är inte så att jag tror att vänskapen försvinner för att jag inte ser folk.

Och tusan som manuspetandet runnit på idag. Hur lätt som helst. Måste bero på att, kul ju, träffa kompis. Ikväll.




* I Åbo är det en grej (skämtsam och lite allvarlig), vilken sida av ån man bor på. I andra städer är det andra stadsdelare som gäller. Här, ån. 

torsdag 23 februari 2017

På tal om vädret så...

Okej. Det är förstås rimligt att det snöar i februari. Ändå. Det kunde låta bli.

Å andra sidan, det fick mig att tänka sura, ilskna och aggressiva tankar. Vilket alltså var ytterst lämplig sinnesstämning för den scen jag filade på. Med tre meningar blev huvudpersonens känslor något helt annat. Bara för att jag tänkte på hur samma känsla kan vara både positiv och negativ beroende på att situationen för vissa inte är så kul. Förlåt, jag är kryptisk. Kort sagt, bra meningar skrev jag just. Gläder mig. Och ser inte ut genom fönstret.

onsdag 22 februari 2017

Sitt ner och fixa det

Det är ju det att det sitter liksom i huvudet. Att nu när jag bankade in att nu gör du det här så går det. Alltså jag har gjort mängder på två dagar bara för att jag dök och vägrade släppa upp mig till ytan.

Och det är väl lite vad jag brukar säga, att det handlar om att sätta sig ner och inte flytta sig förrän det där som ska göras är gjort. Det är okej att prokrastinera också. Det mår hemmet bra av...

Det är liksom dagens skrivtips då. Att sätt dig ner, bestäm vad du ska fixa, och tja, fixa det. Märkligt att det är så enkelt tänker man sen när samvetet slutar gnaga.

tisdag 21 februari 2017

Strutsbegraver mig i manus

Ålrait. Nu sätter jag igång. Det är en och annan sida kvar än att gå igenom, men det går. Så det är vad jag gör nu. Strutsbegraver skallen i manuset och tar mig igenom.

Jag har alltså prokrastinerat klart, ska inte ens tömma diskmaskinen... inte heller städa. Inte läsa alla andra texter. Inte ta itu med räkningar. Inte inte inte.

fredag 17 februari 2017

Att vad då?

Jag har precis kommenterat en text och nu har jag suttit och stirrat på rutan där jag ska uppdatera bloggen en stund och insåg att jag tydligen tömt skallen.

Att därför kan konstateras att tgif!

Och imorgon ska jag till Helsingfors och gå på Betnér & Ismael som turnerat hitåt med En skam för Sverige 2. Att det är väl det. Helg på er bara!

torsdag 16 februari 2017

Så mycket vår är det ju inte

Det är när man känner rastlösheten rycka i benen och hur tankarna flyter iväg från manuset (mitt) som tankarna försöker koncentrera sig på, händerna som plötsligt börjar leta efter saker på nätet nånstans som verkligen inte har nåt att göra med det där "koncentrerandet" - då tänker jag att hallå hallå, så där mycket vår är det inte.

Så nu skärper jag mig och tar mig igenom nästa kapitel. Att vårkänslor får vänta.

onsdag 15 februari 2017

När man vaknat på den sidan då händer det

Jamen, ni förstår, igår (14.2 alltså) vaknade jag upp, glad och nyter och tänkte, att Valentine! Vänskap, tänkte jag. Kärlek! Och rosa glitter. Därefter tänkte jag, ähum, sex. Sen last och lust. Just det, lust, det tänkte jag jättemånga gånger. Sedan gick jag till skrivkursen med den lustfyllda inställningen och så skrevs det lust och last hela kvällen. Det ni! Och lusten var både lustig och tämligen seriös och kärleksfull.

Och en av övningar resulterade i något riktigt häftigt kan jag säga. Så pass att varenda en skrev något som berörde mig.

De skulle skriva om händer, om någons älskade händer. Fatta vilka fantastiska händer, fingrar, hud, hur mycket skört, starkt, vackert, knotigt, felfritt i handväg det går att beskriva! Så händer, en älskades händer, det säger så mycket om det mänskliga när man betraktar någons händer. Skriv om det.

tisdag 14 februari 2017

Snart är det typ påsk

Okej fick lägga min text på viloläge idag, ska hinna läsa igenom författarskolans texter den här veckan och lämna kommentarer, så det är vad jag gör. Och däremellan går jag ut i solskenet för jag bara måste gå ut i solen och ljuset och herregud vad härligt, snart är det typ påsk säger mitt huvud!

måndag 13 februari 2017

Bara en mening

Insåg precis, och man kan tycka att fasen så långsam jag är då, men insåg i alla fall att jag faktiskt kan den här texten och världen. 

Jag skrev nämligen en mening. Fogade in där mitt i för tyckte att det kunde passa. Så läste jag lite vidare och samtidigt funderade jag på meningen jag skrivit in och insåg att nej, det blir fel tidsmässigt och då strök jag meningen och visste att det var rätt.

Det känns så himla bra att veta sånt. Att kunna förhålla sig till vad som kan förändras utan att det går snett.

fredag 10 februari 2017

Segmysfredag

Jamen fredag är det. Så vad myser vi med idag då? Alltså myser och myser. Jag vet inte hur mycket mys det direkt är, utan jag liksom rör mig framåt sida för sida och det känns mer segt än mysigt. 

Alltså inte segt heller direkt, bara så där att jag önskar att det gjorde sig själv. Att jag inte behövde hålla på. 

Dessutom undrade jag precis för en stund sen om det jag nu plockar in, om jag överdriver, om det blir för mycket, och då blir tjatigt... Inte mysigt alls. Plus då att om jag får komma med ett litet fredagsmystips till mig själv, så är det där tankar som inte ska tänkas, varken på fredag eller måndag.

Att nu segmyser jag vidare.

onsdag 8 februari 2017

Tre är ett lämpligt antal

Vi talade om var man får idéer ifrån för skrivandet igår på skrivkursen.

Jag berättade om mina romanprojekt och idéerna till dem. Och om det kan kort sammanfattas att man kan få idéer från vad som helst. En snöglob till exempel. En mening som snurrar i ens huvud. En fråga som någon inte svarat på. En lägenhet man en gång bott i. En lukt. Ett ljud. En staty med fågelskit på skallen.

Och så funderade vi på tre ord som betyder något för en. Mest för att när man plockar fram tre ord som är viktiga för en, lägger in dem i en text så händer det gärna något med stämningen i texten, det kommer närmare, blir personligare, bara för att något i just de där orden är extra sant för den som skriver. Så tre viktiga ord. För tre är ett så lämpligt antal. Ett gott antal.


tisdag 7 februari 2017

Fixar spökröst

Tog tag i kragen. Ryckte till, ordentligt. Och det hjälpte. Fixade undan sånt som ska fixas undan och nu är jag på gång med sånt som är mycket roligare.

Alltså ska jag fixa en spökröst eller vad vi nu ska kalla det.

Alltså det är inte ett spöke som pratar. Men rösten är ändå en form av spöklig påminnelse eller hur jag nu ska uttrycka det. Och den behöver stärkas. Fattar ni att det kanske är det roligaste att ägna sig åt! Sitta med sitt manus och skriva in spökröstrepliker! Vad tror ni att en spökröst säger? Om vi säger så här, det är inte bara uppmuntrande tillrop...

Dessutom det här med att bara leta efter en grej, rulla runt i manuset med fokus på bara en enda grej, det är inte det värsta. Kan rent av rekommenderas, att när man inte precis vill läsa igenom allt för n:te gången så läs bara en bit. En röst, en person, en scen, en vadsomhelst och strunta i allt runt omkring. Man ser saker.

måndag 6 februari 2017

Jag skulle läsa nåt?

Det här är en sån där måndag. En som jag liksom försöker samla mig. Minnas vad det var jag tänkte att jag skulle göra.

Jag skulle läsa nåt.

Så jag läser nåt.

Men det var nåt annat jag skulle läsa. Det var viktigt. Lite bråttom kanske också. Istället står jag och fyller på diskmaskinen. Undrar om jag borde städa ett skåp. Sätter mig vid datorn och skriver grattis åt folk för priser. (Skriver här, blogginlägg också för den delen.) Bokar en tågbiljett. Tänker på döden (för nån talade just om det). Kollar på snöflagorna utanför fönstret. Suckar lite. Plockar med pennor.

Och nu kom jag äntligen på vilken text jag skulle pyssla med. Ja ja. Min förstås.

fredag 3 februari 2017

Gick hem sen från New York ungefär

Det var himla kul igår, att stå på scen och läsa dikter. Och inte bara för att jag gillar att göra sånt, stå på scen och sådär. Utan allra mest för att, ja, att Hanna och Johanna (tack ni!) som kört igång det hela, ett poesirum i Åbo, gjort det bra.

Mycket folk, alltså packat i den poetiska delen av Skärgårdsbaren var det. På en poesikväll! Det ni! Inte så där 5 pers av de närmast sörjande utan sisådär 50 (och jag är usel på att beräkna men det var mycket folk). Och efter de inbjudna blev det open mic och 12 pers ville vara med och fortsätta framföra dikt. Tolv! Det är imponerande, folk skriver dikt!

Jag tänkte att fasen, det här är ju inte Åbo, utan en liten pub i en källare i New York på 1960-talet och politik är intressant och viktigt och kan framföras i poetisk form. Så jag gick hem sen, glad i hågen, från New York ungefär, för jag tror att vi behöver sånt här. Poesi som är högljudd, som tar plats och kanske kanske är lite farlig för att språk och ord kan vara det, farliga, när de sägs så där i mikrofon.

torsdag 2 februari 2017

Ikväll ska jag vara poet

Ikväll ska jag vara poet. Det är jag inte så ofta, men ibland får jag för mig att jag ska gå ut på stan och läsa dikter i mikrofon. Så det är precis vad jag ska pyssla med.

Även om jag alltså vaknade imorse undrade varför jag tyckt att det här skulle vara en bra idé? Men man ska väl utsätta sig för sånt man inte riktigt har koll över ibland.

Så Poetry Pub på Skärgårdsbaren i Åbo ikväll, kl 19, där kan man höra mig vara poet. Och här kan man höra mig vara med i Poetry Slam i Åbo (jag kom tvåa), då hade jag också lämnat huset för att vara poet.




ö

onsdag 1 februari 2017

Onsdagsantagonist

Skrivkurs igår och skrivövning på bloggen idag.

Vi ägnade oss åt antagonister igår. Mycket trevlig. Gillar antagonister. Det blir konflikter och stuff med dem.

I alla fall, de skrev en dialog. Huvudperson och antagonist som befinner sig i hetsigt samtal, i vilket antagonisten avslöjar, säger något som visar hur de här två liksom är på olika sidor av staketet (ett symboliskt staket).  Och bra är att utgå från huvudpersonens värderingar och rädslor för att hitta vad det är som skiljer hen från antagonisten. Max fem repliker per person och kan skrivas med enbart repliker om man vill passa på att öva sig på dialog också när man ändå är igång.

Så det gjorde vi igår. Och när jag ändå talar om skrivkurser hörni, det blir en helg i Karis i mars. Alltså folkhögskolan och jag och kreativt skrivande, mycket skrivuppgifter hela helgen och en del snack beroende på vad som behöver sägas. Att anmäl er. Och man kan bo på folkhögskolan under helgen om man vill.