måndag 13 februari 2017

Bara en mening

Insåg precis, och man kan tycka att fasen så långsam jag är då, men insåg i alla fall att jag faktiskt kan den här texten och världen. 

Jag skrev nämligen en mening. Fogade in där mitt i för tyckte att det kunde passa. Så läste jag lite vidare och samtidigt funderade jag på meningen jag skrivit in och insåg att nej, det blir fel tidsmässigt och då strök jag meningen och visste att det var rätt.

Det känns så himla bra att veta sånt. Att kunna förhålla sig till vad som kan förändras utan att det går snett.

4 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Ja, det är mycket strykande och pillande innan man får det som man vill ha det. Men då är det ju bra att man själv alltid vet vad som funkar och inte :)

Mia Skrifver sa...

Fast jag vet inte alltid, alltså inte innan jag liksom vet. Och nu är jag i det läget, att jag vet. Att jag kan världen så bra att jag känner när nåt inte hör hemma där. Det kan förstås vara att jag vill ändra något, men njäe, inte något som gör att jag måste riva upp saker.

Kati sa...

Haha , kom att tänka på det där citatet:
"Imorse tog jag bort ett komma. På eftermiddagen satte jag tillbaks det igen", lol. Vissa dagar är det så. Ingen lust, ingenting.
Det där med att se när det hör hemma, ibland tycker jag det blir svårare att peta dit något i en text som redan varit färdig en tid. Allt man lägger till liksom lyser som om man skrivit det i rött. Man tycker man ser skarvarna.

Mia Skrifver sa...

Det har du rätt i, röd text ser det ut som precis det! Å andra sidan, om man låter det ligga ett tag igen så har man förhoppningsvis glömt och då blir det nya kommatecken som stryks och kläms in igen... Att redigera är inte lätt kan vi konstatera.