fredag 3 februari 2017

Gick hem sen från New York ungefär

Det var himla kul igår, att stå på scen och läsa dikter. Och inte bara för att jag gillar att göra sånt, stå på scen och sådär. Utan allra mest för att, ja, att Hanna och Johanna (tack ni!) som kört igång det hela, ett poesirum i Åbo, gjort det bra.

Mycket folk, alltså packat i den poetiska delen av Skärgårdsbaren var det. På en poesikväll! Det ni! Inte så där 5 pers av de närmast sörjande utan sisådär 50 (och jag är usel på att beräkna men det var mycket folk). Och efter de inbjudna blev det open mic och 12 pers ville vara med och fortsätta framföra dikt. Tolv! Det är imponerande, folk skriver dikt!

Jag tänkte att fasen, det här är ju inte Åbo, utan en liten pub i en källare i New York på 1960-talet och politik är intressant och viktigt och kan framföras i poetisk form. Så jag gick hem sen, glad i hågen, från New York ungefär, för jag tror att vi behöver sånt här. Poesi som är högljudd, som tar plats och kanske kanske är lite farlig för att språk och ord kan vara det, farliga, när de sägs så där i mikrofon.

5 kommentarer:

Kugge sa...

Så fint! <3

ponks sa...

En superb kväll! Jag var så hög på den att jag sen efteråt hittade mig själv ensam i Suxes, drickandest mera öl och sjungandest, dansandest, you tell me. Har ingen aning om hur eller när jag kom hem :)

Mia Skrifver sa...

Kugge: Indeed it was, så fint och tsäärlek!

Ponks-Lotta: Det är precis så jag tänkte att det kunde gå. Bra gjort av dig alltså. Klapp på axeln.

Skriviver sa...

Å, det låter fantastiskt! Det finns ju öppna poesiscener här också, och även om jag aldrig varit där själv så har jag väldigt mycket fördomar om den (kanske just därför, förstås), att det mest är ganska pretto och en massa Bob Hansson - wannabees. Men om det skulle vara nästan som New York på 60-talet, då kunde jag också tänka mig att vara med och lyssna :)

Mia Skrifver sa...

Alltså pretto, det är säkert jag också, i synnerhet när jag ska vara poet. Men samtidigt alltså, New York på 60-talet, som jag ju inte direkt kunnat uppleva själv (eftersom existerade inte) men så där som jag föreställer mig det när man tittat på filmer och läst böcker och tänkt att herregud vad det skulle vara mycket och starkt och allting om man fick använda sina ord mitt i alla proteströrelser. Och just då tänker jag på att världen känns lite mer politiskt upphetsande just nu, när man faktiskt igen tycker att det räcker. Alltså räcker med väldigt mycket av politik både på nära håll och i världen.