fredag 28 april 2017

Brett leende

Så här: Brett leende. Bara för att någon läst ens manus och bryr sig och säger saker och när jag lyssnar och fixar - ja då: Brett leende.

Alltså går vi in i denna fredag med ivriga fingrar, vi hamrar hårt på tangenterna. Vi flyttar på textsnuttar. Och tydligen, talar vi om detta i vi-form, vi vet inte varför. Vi är möjligen på så gott humör att vi blir fler av det. Eller kungliga. Rex Fredag eller nåt.

Vi vill därför önska alla en solig fredag, kanske inte så varm som vi vill önska, men solig. Och likaledes soligt vill vi hoppas att det fortsätter de närmaste valborgiga dagarna. Eller helt enkelt: Glad vapp (som man säger om man bor i Finland). Vi önskar er en glad vapp (valborg, Valborg?)!

torsdag 27 april 2017

Varför - därför

När nån annan grävt i ens text och frågar: varför då?
Och helst vill jag bara svara: därför. Förstås.

Fast jag gör det inte. Vänligt men bestämt säger jag åt mig att bestämma mig för saker och ting, ta reda på annat och ha klart för mig att varför nåt är som det är i texten.

Utom i vissa fall, då känner jag att nä, det här får vara lite magiskt, det här vill jag inte riktigt sätta ord på, jag vill att det ska vara så, en självklar del, något man visst kan fråga varför om, men det är inte riktigt min sak att svara. Där drar jag över med lite större penseldrag och visslar.

Men mest svarar jag på nåt vis på varför utan att bara säga därför.

onsdag 26 april 2017

Stryker med eller ned

Klockan fyra i natt när alla någorlunda förståndiga människor sov, då vaknade jag och hade löst ett manusproblem. Sen planerade jag det fram till klockan sex.

Men vet ni. Det var en så bra lösning så att vara lite rörig i skallen idag gör inget. Jag har ändå avlivat en karaktär.

Det är förstås inte alltid så där bara att plocka ut folk. Nåt har de ju gjort där. Även om det kanske inte varit tillräckligt viktigt. Det jag alltså klockan fyra ägnade mig åt var att fundera på vad som händer istället, hur jag ska få med det där som jag vill ha kvar om jag tar bort den där något mentoraktiga figuren. Och utan mentor så blir det förstås smutsigare. Det är bra det. Precis vad jag är ute efter. Lort och elände.

Och efteråt, även om jag förstås sörjer den döda lite, men mest känns det som en lättnad. Den här mordiskheten... ibland kanske oroande.

tisdag 25 april 2017

Studsar ut igen

Man hinner som vanligt precis kasta sig in i manus så studsar man ut igen. (Gammalt författarordspråk när skrivandet känns fjärran.)

Fast det är bara tillfälligt. Idag bara. Ska snart iväg till Helsingfors (igen). Och hoppas, mot bättre förstånd, på att det inte ska snöa där. Att det ska vara plus 12 och strålande solskenspromenader. Ja ja, inte ens jag har så här livlig fantasi.

I alla fall. Manus imorrn. På vift idag.

måndag 24 april 2017

Huvudet in i manus

Och den här måndagen: Huvudet in i manus. Ta med hjärnan (helst) och jobba på egen text!

Behöver jag säga att jag studsar upp och ner? Att jag är så ivrig att jag ungefär svettas av iver. Att jag inte ens vet om jag är inspirerad, men vem bryr sig, när man får köra in huvudet i text!

Otroligt bra måndag.

För jag får jobba text hela veckan. Min text.

Alltså älskar att läsa andras också. Men att få jobba med sin egen - det är ändå, ja, det är ändå!

Tänk så glad man kan bli över att ändra lite meningar. Det är nästan löjligt.

torsdag 20 april 2017

Författarskolan folks!

Nåja. Nästa höst folks. Då börjar det. Då kör jag och Monika Fagerholm iväg i en sjudundrande fart. Med Författarskolan. Vid Västra Nylands folkhögskola.

Idag, mycket tidigt, pallrade jag mig iväg till Ekenäs för att tala i radion. Sen har jag suttit och känt mig glad med Monika medan vi funderat på Författandet i stort och författandet i smått och Författarskolandet.

Det ska bli alldeles otroligt jädrans häftigt magiskt att få göra det här. Det handlar mycket om att gräva fram de där erfarenheterna och titta på vad som händer, vad texten gör, hur den gör. Teknik är en grej, men det börjar inte där. Det börjar med att något känns, att det finns, vi kan säga, krav eller kraft eller vad som helst, som vill ut, som vill formas och det kanske inte alltid är så lätt, men det finns där. Det där som känns, som bränner och bultar.

Så folks, motivation är det vi allra mest vill ha. Att den som vill gå den här kursen, verkligen vill det, vill jobba för det och skriver ihop ett motivationsbrev - ett som berättar om hur och varför man kommer att jobba. För jorå, att skriva kan vara himla kul, men det kräver också att man jobbar.

I övrigt måste man inte ha ett projekt när man kommer, man kanske har en känsla och en vilja. Och man kan ha skrivit bok förut eller inte. Vi vill gärna ha en dynamisk grupp för det brukar ge alla utbyte.

Och här, mer info: Författarskolan vid Västra Nylands folkhögskola.

onsdag 19 april 2017

Sladdriga hjärnbalken typ

Man vet att mycket är på gång när hjärnan glömmer stänga av till natten och fortsätter planera vad som ska sägas och göras och lite till som inte alls behöver sägas eller göras men tydligen ändå ska planeras mitt i natten av hjärnan.

Lyckligtvis, på väg på massage igen. Ungefär nu. Det ska bli skönt att lägga ner det trötta huvudet och bli knådad.

Och det kan tyckas att jag inte gör något, men skenet bedrar, jag bara inte berättar just nu, för är lite hemlighetsfull med allting jag håller på med - det där som får hjärnan att jobba hela natten... Men förr eller senare folks, förr eller senare, tar jag bladet ur munnen (herregud det uttrycket slank också ut ur mig och min sladdriga hjärnbalk).

tisdag 18 april 2017

Ny och stärkt helt enkelt

Alltså Tallinn, folks. Det var alldeles som en bal på slottet och allt möjligt helt underbart. Jag fattar nästan inte att det är så länge sen jag var i Tallinn. Det är ju ändå bara två timmar från Helsingfors. (Och så två timmar från Åbo till Helsingfors.)

I alla fall. Det må ha varit arktisk kyla på gång och visst, det var väl inte varmt direkt, men jag känner mig som om jag laddat om på något vis. Ny och stärkt helt enkelt. Redo att ta an vad det än är.

Alltså har jag ny och stärkt som jag är, redan skrivit ett tal.

Och det bästa, förstås förstås förstås, med resan var att jag hittade en ingrediens till, en liten bit för det där manuset, det där råa, det som jag försöker hitta in i, inte aktivt, men på nåt plan ändå leta mig rätt i.

torsdag 13 april 2017

Ganska fokuserad (ha ha)

Den här dagen innehåller besök hos massören. Vet ni hur länge jag velat gå till massören? Himla länge kan jag tala om för er. Det är just nu det enda jag riktigt tänker på. Att nån ska knåda till den där axeln som inte riktigt vill fixa sig själv.

Och så tänker jag på ett manus jag ska läsa klart idag.

Och så har jag precis betalat räkningar (o så skoj).

Och imorgon ska vi åka till Tallinn och hänga lite, la familia liksom. Det ska jag börja tänka på bara jag är klar med massören.

I övrigt, påsk ju. Glad sån hörni.

onsdag 12 april 2017

Skrivmanifest

Sista skrivkursdagen igår. Vemodet. Alltid. Det är nåt så himla speciellt med en grupp som träffas en gång i veckan. Den där regelbundenheten. Rutinen. Fast allra mest, gruppen själv. Det gör att det är så himla kul att gå och köra igång dem varje tisdag. Ända tills det som nu, visar sig att vårterminen går fort som fasen. Och allt tar slut.

Och vi avslutade med att alla skulle skriva sitt Skrivmanifest. Hur? Valfritt. Men målet är att skriva. Helst skulle jag citera deltagarna för de skrev alldeles otroliga manifest, värda att broderas med guldtråd. Men jag säger det jag brukar säga själv:

Att skriva är ett sätt att se, att få syn på, inte för att jag vet om jag kommer att fatta vad jag ser men jag kan ändå inte låta bli att titta.

Ungefär där börjar mitt manifest. Jag rekommenderar att skriva ett, det känns bra att säga sånt åt sig själv om sitt skrivande. Att basunera ut det liksom, på nåt sätt. Manifestera.

tisdag 11 april 2017

På båtresan över

Jag kom hem från Stockholm igår. Och på den där båtresan över, från Stockholm till Åbo så drabbades jag på nåt vis av alltings vidrighet. Alltså, nej jag har inte varit i närheten av Drottninggatan under helgen. Men jag kunde förstås ha varit. Jag satt i Gamla stan i solskenet på en terrass, åkte därifrån och insåg att något hänt när jag väl var hos min bror.

Och på båten hem kunde jag inte sova. Inte sova alls, tankarna snurrade på så där som de kan göra ibland. Som jag låtit bli att tänka hela helgen också, och det hann ikapp mig. Verkligen hann ikapp. Utan att desto mer berätta vad jag tänkte, för det är inte något som gör någon gladare, men jag kom hem totalt utmattad. Igår gjorde jag ingenting. Bara la mig på soffan och sov.

Jag tror att sånt är himla himla viktigt också. Att låta bli. Även om allting samlar sig till högar, så lät jag bli igår. För huvudet behövde paus.

Idag känns det bättre. Alltså allt det jag tänkte på under båtresan är ju kvar, men jag fortsätter ju. Ville bara säga att ta hand om varandra. Det behövs.

torsdag 6 april 2017

Hålla i huvudet med båda händerna

Mot Stockholm. Långholmen. Författarskola. Prata text.

Om jag är kortfattad och lite staccato? Jo.

Det är för att jag just nu försöker hålla allt i huvudet. Som: packa, dator, nåt att läsa, varför har jag inga kläder men jag har skor, glasögon, vikingkortet, hjärnan, manuset som ska läsas (finns ju i datorn dummer), lånad bok för återlämning, kronor och t-banekort och så vidare i lång besvärlig packande oändlighet.

Mot Stockholm. Långholmen. Författarskola. Prata text.
Så om jag inte hör av mig är det för att jag är upptagen med det. Allt medan jag håller i huvudet med båda händerna.

onsdag 5 april 2017

Hur vet man att texten är bra liksom och vad är magkänsla typ?

Skrivkurs igår ju. Vi talade om att tro på sin text.

Fråga: Hur vet man att den är bra, texten liksom?
Svar: Det vet man inte. Eller magkänslan vet. Fast vad är nu det, magkänsla...
Följdfrågesvar: Har man liksom känslig mage då? Ont i magen. Det går runt i magen. Magen är lugn och mjuk och go. Magkänsla, alltså konkret, om man tänker på det inser man att det är bäst att inte tänka på det. Ändå dit ska man. Till den tanken, magkänslotanken.

Istället talade vi om ton, att ha en sån. Och att ens nämna ton är för att jag genast vill att de glömmer tonen. Skit i om du har ton eller inte. För om man börjar gräva fram sin ton så går det fel, när jag börjar skriva "franckskt", med min ton, då blir det kanske en viss sorts meningar men de sladdrar som fiskar på torra land. Döende alltså, om fisk på land är en otydlig bild, låt mig vara tydlig, tänk inte ton! Möjligen kan man ta ton, men utan att fundera på det.

Alltså var målet att säga att det som man däremot ska skriva är det som är svårt att skriva. Att skriva det som känns. Om det gör ont eller hur det känns (ofta gör det ont) är inte avgörande, men det måste ta tag i en och hålla kvar en och man blir himla sur (sur? man blir betydligt värre än sur) för det går ändå inte att skriva för det finns inte ord - och redan att försöka tala om det eller nu, skriva om det, är omöjligt för det ska inte förstås i ord, det ska kännas och gå rakt in.

Allt detta för att säga något om att tro på en text handlar om att man behöver känna nåt. Om det berör mig, om det sitter hårt åt att få fram det, om jag blir sårbar när jag skrivit, well, då tror jag på min text. Vad andra gör med den kan jag däremot inte göra så mycket åt. För de gör ändå vad de vill, trots att jag sitter där med magkänslan som verkligen känns och det bränner av magsyra och går runt och kniper och nånstans där finns också det där mjuka lugnet. Magkänsla är alltihop menar jag. Alltihop.

tisdag 4 april 2017

Lite resa hit lite resa dit

Det har varit lite intensivt här. På fredagen var det seminarium i Helsingfors, jag och Maria Turtschaninoff talade om att skriva och läsa, om genrer och jag tycks bland annat ha sagt att jag tycker inte att man ska gräva där man står utan hellre gräva en grop åt andra... jo jo. Ibland ramlar det saker ur käften på en och jag står för det, någorlunda stadigt.

På lördag var det Litterärt skapande och textsamtal, så jag hängde med författarkursisar ett tag och hade kul. Om jag sa nåt knepigt då också vet jag inte exakt, men de flesta såg ut att ha tagit sig helskinnande igenom alltihop så jag tar det som ett gott tecken.

Dessutom skickade jag iväg ett barn till London på en vecka på lördag-söndag natt. Det känns konstigt med barn som lämnar sitt rum tomt. Allt blir lite tomt då.

Och igår, måndag, var det möten i Helsingfors. Först jurymöte i Arvid Mörne-tävlingen, så nu har vi bestämt vinnarnoveller. Mycket spännande. Tror att en jury inte kan vara mer överens än vi var. Alldeles hundra överens om allting.

Just nu läser jag texter för författarskolan vid Långholmen, Stockholm. För åker mot Sverige på torsdagkväll.

Ikväll är det skrivkurs. Nästsista gången den här terminen. Va? Vi började ju nyss, i januari.