onsdag 5 april 2017

Hur vet man att texten är bra liksom och vad är magkänsla typ?

Skrivkurs igår ju. Vi talade om att tro på sin text.

Fråga: Hur vet man att den är bra, texten liksom?
Svar: Det vet man inte. Eller magkänslan vet. Fast vad är nu det, magkänsla...
Följdfrågesvar: Har man liksom känslig mage då? Ont i magen. Det går runt i magen. Magen är lugn och mjuk och go. Magkänsla, alltså konkret, om man tänker på det inser man att det är bäst att inte tänka på det. Ändå dit ska man. Till den tanken, magkänslotanken.

Istället talade vi om ton, att ha en sån. Och att ens nämna ton är för att jag genast vill att de glömmer tonen. Skit i om du har ton eller inte. För om man börjar gräva fram sin ton så går det fel, när jag börjar skriva "franckskt", med min ton, då blir det kanske en viss sorts meningar men de sladdrar som fiskar på torra land. Döende alltså, om fisk på land är en otydlig bild, låt mig vara tydlig, tänk inte ton! Möjligen kan man ta ton, men utan att fundera på det.

Alltså var målet att säga att det som man däremot ska skriva är det som är svårt att skriva. Att skriva det som känns. Om det gör ont eller hur det känns (ofta gör det ont) är inte avgörande, men det måste ta tag i en och hålla kvar en och man blir himla sur (sur? man blir betydligt värre än sur) för det går ändå inte att skriva för det finns inte ord - och redan att försöka tala om det eller nu, skriva om det, är omöjligt för det ska inte förstås i ord, det ska kännas och gå rakt in.

Allt detta för att säga något om att tro på en text handlar om att man behöver känna nåt. Om det berör mig, om det sitter hårt åt att få fram det, om jag blir sårbar när jag skrivit, well, då tror jag på min text. Vad andra gör med den kan jag däremot inte göra så mycket åt. För de gör ändå vad de vill, trots att jag sitter där med magkänslan som verkligen känns och det bränner av magsyra och går runt och kniper och nånstans där finns också det där mjuka lugnet. Magkänsla är alltihop menar jag. Alltihop.

Inga kommentarer: