onsdag 30 augusti 2017

Men vem är det?

Det här nya, alltså glädjen högt i tak och allt det förstås. Men också frågan om vem det är. Vad det är med hen.

Och allra mest hur alltihop ska berättas. Förra manuset är skrivet ur en jagberättares perspektiv, det var nödvändigt. Det kunde inte, skulle inte, ville inte berättas på annat sätt. Ett jag och i presens, tjong in och på. För att vissa saker inte skulle sägas, för att jaget inte skulle säga sånt men som jag kände att tredjeperson inte skulle hemlighålla.

Nu däremot, vilket perspektiv ska det vara? Jag vet inte än. Hör inte rösten riktigt än. Jag har ändå trevande börjat på ett tredjepersonsperspektiv, kanske för att jag tror att det är så det här kunde berättas. Men samtidigt, jag känner att jag gärna skulle gå närmare, klättra in i huvudet på henne. Bara det att så länge jag inte vet varför hon ska berättas på ett visst sätt så petar jag på.

Det bästa är ändå att jag kände igår när jag satt och läste in mig, kände mig fram att jag hittade nåt som kanske kan bli avgörande för hur detta berättas. Eller hur jag ska leka med berättandet för det är nåt väldigt lekfullt i den här personen. På ett annat sätt än de tidigare. 

tisdag 29 augusti 2017

H-listan

Grejer jag liksom tänker mig att kommer att bli nån scen eller så i det här nya, sprittande hatt-projektet:
  • hattnål
  • huliganer
  • helbaddräkt
  • halka
  • hattregeln
  • Herr Man
Helt himla härligt.
Och jag hade inte tänkt att det skulle bli en h-lista och den kunde förstås vara längre men vi börjar så här med hemlighetsmakeriet.

torsdag 24 augusti 2017

Den där rotlösheten

Idag mot Helsingfors. Tycker nån att jag åker ofta till Helsingfors? Själv tycker jag att jag kunde åka oftare.

Alltså jag har alltid känt mig rotlös. På olika sätt. Länge brydde jag mig inte så mycket, jag hade ju ändå inte slagit ner några bopålar. Men sen insåg jag att jag har ju det och inte direkt där jag hade tänkt att jag skulle. Alltså jag är okej med Åbo, det är nära till Helsingfors. Jag hade bara tänkt annorlunda, sen blev jag kvar, för jobb och barn och sånt.

Det är ju bara det, att när jag kommer till Helsingfors så känner jag att en del av den där oron, rotlösheten som jag ändå allt drar omkring med, den liksom rinner av. Och det är faktiskt ganska skönt och idag då, mot Helsingfors och dessutom, att få göra research om staden, ja jag har ju verkligen valt just det.

onsdag 23 augusti 2017

Rösttrevanden

Jag vet ju en del om min huvudperson. Inte tillräckligt. För vet inte hur hon låter än. Jag skriver trevande. Som att på nåt vis berättar mest för mig själv vad hon tycker om, varför, var det omtyckandet börjar på nåt vis. Dessutom är det närmast en besatthet hos huvudpersonen. Eller om det är en besatthet hos mig?

För åh vad jag gillar den här fasen, den här nyhetens behag, undersökandet, trevandet, möjligheterna och jag får lära mig nya saker. Också idag är det bibliotek som ska besökas, samlar på mig nytt i bokhyllan för att läsa in mig.

Att framöver, när jag hinner, när jag inte uppslukas av annat som också måste göras, så är det detta jag gör: letar efter huvudpersonens röst. Vad är det som gör/gjort henne till den hon är?

tisdag 22 augusti 2017

Uppslukas, hull och hår

Att låta sig uppslukas, hull och hår, av en ny värld. Att gå in där, att kasta sig in där, att släppa taget och ramla iväg och det är lite berg- och dalbana, suget i magen liksom, och också pariserhjul och jag menar utsikten när allt är möjligt och ivern är nervtrådar som rycker och river i mig. Måste mycket snart bege mig ut, söka rätt på litteratur jag behöver, läsa in mig igen. Nya saker. En annan tid. Jag gräver mig längre bakåt. Söker efter de där mönstren och monstren någon annanstans. Letar efter mönster, ja exakt vad jag gör! Bildligt och bokstavligt.

I alla fall, jag uppslukas av detta nya, letar efter vem hen är, vad hen är, hur hen är. Jag vet lite lite.

måndag 21 augusti 2017

Stumheten

På fredagen sa mitt ena barn, det har hänt nåt på torget. Precis efter det började ambulanserna köra förbi.

Åbo är inte nån enorm stad. Centrum är torget. Alla tar sig för eller senare till torget.

Jag stod vid ljus- och blomhavet där en kvinna dog och kände så mycket och samtidigt en enorm tryckande ordlöshet. Ändå är det vad jag försökt göra hela helgen, sätta ord på detta. Både för mig och inför andra.

I alla fall, det är vad jag tänker på just nu. Jag tänker på människor som stått i vägen för knivar, på att polisen var snabb, på att två dött, på hur många sirener som tjuter att hur det låter, på hur nära det är till torget. Nej, jag har ingen vettig analys, det är bara väldigt nära för att det är staden jag bor i. För att vänner till mig stått bredvid och berättat om det.

fredag 18 augusti 2017

Huvudsaken ju

Ibland så kreisi. Man sitter på en bänk och väntar på en kompis och lyfter blicken lite och inser att herregud där är ju en av de där äldre hattaffärerna. Visserligen för bara herrar (tror jag) men ändå. Jag tog det som ett tecken på att allt är rätt. Att just den shopen var där för att jag skulle påminnas om att det är detta jag ska intressera mig för nu, hattar.

onsdag 16 augusti 2017

Från fest till fest till första raden

Sa jag att jag var på en releasefest förra veckan? Nej det gjorde jag inte. För då var det ännu sommar på nåt vis och jag hade inte hunnit dra igång. I alla fall det var jag. Sinéad O'brey debuterade med Fågeltanken. En fin fest, en fin debutant och lyrik ju. Skönt med mer poesi i världen.

Och idag ska jag gå på releasefest igen. Kugge debuterar med Vad heter ångest på spanska? Jag är rätt övertygad om att spansk ångest är varmare än annan. Alla gånger jag varit i Spanien har det varit just så, vad det än heter. Hur som helst så ska det bli kul.

Och på fredag ska jag gå nästa releasefest, också en debutant. Adrian Perera. Boken heter White monkey. För nåt år sen vann han Arvid Mörne-tävlingen med något av det häftigaste i diktväg nånsin. Så jag ser fram emot den här boken, har väntat på den sen tävlingen. Nej, redan innan det faktiskt för Adrian har nog varit på väg med nåt ett bra tag.

Och sen är det åtminstone en releasefest kvar i augusti. Kanske två. Och höstfest också.

Men nu när jag räknat upp allt detta författarliv som jag ska pyssla med, så jo det allra bästa just idag är väl att igår började skriva på ny roman. Låt oss kalla den för Hattmakerskan. Bara körde igång för att nånstans ska man börja och man kan börja var som helst. Och även om det som nedskrevs igår säkert kommer att dö senare så har jag börjat! DET. BARA.

tisdag 15 augusti 2017

Hösten in i huvudet

Jag borde förstås ha insett det redan förra veckan, men det var igår jag insåg att solen må pyssla med sitt, hösten är här ändå och jag har ramlat rakt in i den och önskar att huvudet hade ramlat först men tydligen är det kroppen som flängde iväg i hiskelig fart in i hösten och nu sakta, huvudet på väg efter.

Jo, så att, jobb har man ju då.

Och om jag rumlat runt hela sommaren och tänk åh åh åh, hybris, kära hybris, fina manus och fantastiskt och fiiiint och stora tankar - ja då blir det liksom mer realistiskt och så där när hösten kommer rumlande över kropp och knopp.

Imorse alltså, satte mig upp och tänkte på hur pytteliten jag är. En av mina favoritböcker alla tider är Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet och också Den farliga resan. Och det är inte slutet utan just den där undangömda litenheten, det farliga så mycket större och mörkare med långa fingrar.

Har därför, efter denna inte helt angenäma tanke, ägnat morgonen åt att berätta för mig själv att jag är lite okej ändå (lite okej, för jag vågar mig inte på större ord, kan ju förhäva mig liksom, inte bra, inte bra).

Att hösten, in i huvudet.

onsdag 9 augusti 2017

För det behövs

Kanske är det här det svåraste jag någonsin gjort?
Det här med att läsa fantastiska brev av människor som vill, behöver skriva. Som vill gå Författarskolan. Och veta att jag kan inte ta in dem alla.

Och just det här jobbet är både just så svårt som jag tänkte mig det och så himla mycket svårare. För det är klart att jag förstår att man vill skriva. Att man behöver sammanhang. Deadlines. Rutiner. Den där drivkraften, blodet ju som behöver och som spiller - jag är så jäkla berörd. Alltså så jäkla berörd av så många brev. Ja.

Mer än så kan jag inte säga just nu. Bara att även om man inte skulle komma in på vilken skrivkurs det än gäller, så skriv ändå. För det behövs.


måndag 7 augusti 2017

Det känns elektriskt

Idag sitter jag bara och väntar på att få ansökningarna till Författarskolan. Jag vet att det i måndags var över 50 personer som sökt. Det var ändå några dagar kvar då än. Så få se hur mycket jag ska läsa och begrunda. Men det är vad jag gör den här veckan. Ansökningar. Läser dem. Just nu väntar på att få dem.

Känns liksom elektriskt så där. Inte av åska utan mer liksom spännande ju.

torsdag 3 augusti 2017

Här är jag!

Jamen här är jag ju! Alltså om jag släppte taget om allt i sommar? Njäe, kanske inte, men det var inte mycket jag höll i utan när jag skickat iväg manuset så kände jag att vila var rätt fint och så har jag gjort just det.

Samtidigt förstås, jag har ägnat mig åt det viktigaste i författandet, samla liksom, tänka tankar. Låta det mogna. Inte riktigt klar med det än. Men däremot har jag ändå kört igång jobbandet. Läser ett manus. Ska snart har möte med juryn och avgöra priser. Och det bästa av allt, snart är det deadline på ansökningar till Författarskolan, då ska jag ta itu med att se vilka vi ska hänga med ett år! Det ska bli så otroligt häftigt.

Jo, ska försöka blogga flitigare också. Kanske inte jätteflitigt än. Går på lite halvfart, för som sagt, tänker på stuff ännu innan jag kan skriva det.