tisdag 15 augusti 2017

Hösten in i huvudet

Jag borde förstås ha insett det redan förra veckan, men det var igår jag insåg att solen må pyssla med sitt, hösten är här ändå och jag har ramlat rakt in i den och önskar att huvudet hade ramlat först men tydligen är det kroppen som flängde iväg i hiskelig fart in i hösten och nu sakta, huvudet på väg efter.

Jo, så att, jobb har man ju då.

Och om jag rumlat runt hela sommaren och tänk åh åh åh, hybris, kära hybris, fina manus och fantastiskt och fiiiint och stora tankar - ja då blir det liksom mer realistiskt och så där när hösten kommer rumlande över kropp och knopp.

Imorse alltså, satte mig upp och tänkte på hur pytteliten jag är. En av mina favoritböcker alla tider är Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet och också Den farliga resan. Och det är inte slutet utan just den där undangömda litenheten, det farliga så mycket större och mörkare med långa fingrar.

Har därför, efter denna inte helt angenäma tanke, ägnat morgonen åt att berätta för mig själv att jag är lite okej ändå (lite okej, för jag vågar mig inte på större ord, kan ju förhäva mig liksom, inte bra, inte bra).

Att hösten, in i huvudet.

Inga kommentarer: